Natten innan hade vi kört till sent in på småtimmarna och när vi vaknade upp befann vi oss i den lilla staden Crescent City strax söder om delstatsgränsen mellan Kalifornien och Oregon. Här i krokarna finns stora Redwood-skogar som fått stå orörda sen urminnes tider. Redwood är världens högsta träd, kan bli över 100 meter höga och tusentals år gamla. Får en att tänka lite då fröerna som blev till vissa av dessa träd kan ha grott under ett ensiffrigt årtal.
Nåväl nog funderat. Vi åt en lätt frukost och packade ned matsäck för att snabbt komma iväg till Jedediah Smith Redwood State Park.
Vi hade redan innan kollat upp ett vandringsspår som vi ville gå som heter Boy Scout Trail och det börjar en bit in i skogen vid en liten grusväg. Redan när vi åkte längs med vägen till starten på vandringsleden tornade de enorma träden upp sig längs med vägen.
HELLO!
Denna park är kanske inte lika känd som en del andra Redwood-parker vilket gjorde att vi nästan fick vara helt ensamma. Väldigt mäktig upplevelse med tystnaden, de enorma jättarna till träd och allt det frodigt gröna och fuktiga. Andligt ligger inte långt bort, och det skulle det nog kunna beskrivas som.
Förresten så har en hel del filmer spelats in här, välkommen till the Forest Moon of Endor!
Klicka gärna på de små bilderna nedan, de visar lite på hur stora dessa träd faktiskt är.
På sina håll fann vi ganska många av dessa små gula sniglar så jag lekte lite naturfotograf, visst var de fina?
Men Sara tyckte inte enbart att de var fina utan var också lite orolig att de skulle… ja jag vet inte, vad nu sniglar kan tänkas göra. Speciellt på ett ställe på tillbakavägen när vi gick igenom ett snår där vi sett sniglar tidigare trodde hon att de skulle… göra det sniglar gör. Men var det verkligen rätt ställe?
http://youtu.be/NauVm0OSIrI
Sniglar sniglar SNIGLAR!
http://youtu.be/pxifDdCt-ws
När vi lämnade vandringsspåret bakom oss var det med ett lugn i hela kroppen, både från den sköna promenaden och den mäktiga miljön.
Snart pekade skyltar oss mot något som vi bara var tvungna att göra, detta är ju Amerika trots allt! Det var hög tid att få köra igenom ett Redwood. Jeepen passade som handen i handsken för detta, taket snuddade vid trädet och backspeglarna hade nog ungefär 2 mm till godo per sida eller så.
Färden fortsatte ner längs med kusten och då var den plötsligt där – vägen som skulle ta oss hem – den vackra vägen – urvägen numero uno!
Vägen slingrades sig ner längst med kusten och här började det bli riktigt vackert på sina håll.
Molnen försvann och för ett tag blev det… vykortsvarning.
Natt och godnatt och sen var det morgon igen här på det lilla hotellet i Fort Bragg som för övrigt var ett väldigt mysigt litet hotell med vita väggar och blåa dörrar. Godmorgon!
Vi åkte några mil och åt frukost på ett mysigt litet café i Mendocino som hette Goodlife Cafe & Bakery. Får en att tänka på hur mysigt det skulle kunna vara på många ställen om inte de stora kedjorna tagit över och anonymiserat hela café-amerika. I’m looking at you Starbucks.
Strax norr om San Francisco ligger ett välkänt vindistrikt vid namn Napa och där befann vi oss nu. För oss båda kändes det som om vi blivit förflyttade från amerikanska västkusten till Italien med vingårdar, berg, sol och fantastisk mat.
En liten vinprovning hos Robert Sinskey.
…och en liten matbit på restaurangen Farmstead på Long Meadow Ranch med lokala råvaror och viner (så klart).
När även denna fantastiska dag började närma sig sitt slut begav vi oss mot nästa stora stad som skulle visa sig vara min nya amerikanska favoritstad. San Francisco.
