Klippte och klistrade ihop en karta som visar hur vi åkte dag för dag. Nedanför finns klickbara länkar till respektive inlägg.
Las Vegas – Yuma ca 50 mil
Och till sist – glöm aldrig att den som bäddar ofta välter liten tuva, om och om igen.
Den sista och sjunde dagen tog vi det lugnt. Vi åt frukost på hotellet och lade oss vid den lilla hotellpoolen några timmar och åt sedan lunch på Taco Bell. De överdimensionerade läskmuggarna börjar nu kännas normala. Ytterst oroväckande.
Runt lunch lämnade vi hotellet och åkte mot Yuma Prison. Det är inte längre ett aktivt fängelse utan ett museum där man återställt delar av fängelset. Roliga detaljer är att det under några år fick fungera som högstadie och också varit med i flertalet gamla västernfilmer.
Original Gangsta.
Isoleringscellen var en liten håla med en metallbur i mitten där fångarna kunde få sitta kedjade i veckor om de gjort något dumt. Inga toalettbesök tilläts och bröd och vatten serverades en gång om dagen.
Det enda som finns kvar av själva buren är golvet som också verkställde som fångarnas säng.
Nu återstod bara resan hem till San Diego. Den sista vägen skulle också visa sig vara en av de vackraste. Speciellt efter några dagar i öknen var de gröna bergen och skogarna runt orten Campo helt sagolika. Temperaturen gick också ner en sisådär 15 grader vilket var välkommet.
Sara bestämde sig för att stanna i Campo så om ni inte hört något från henne så är hon nog kvar där än.
En fantastisk vecka med minnen för livet är nu över. Vi har sett fantastiskt mycket fint på bara några dagar och jag är väldigt glad att vi gjorde den här inte helt traditionsenliga Spring Break-resan!
Bellagio har en väldigt fin foajé med taket fullt av glasblommor vilket var det sista vi såg innan vi lade det och Las Vegas bakom oss för fortsatt färd österut.
Strax efter vi lämnat Las Vegas var det skyltat mot Hoover-dammen utanför Boulder och vi kunde helt enkelt inte hålla oss utan åkte för att titta på den.
Hooverdammen, benskakarmäktigt.
Här i krokarna började det bli varmt, riktigt riktigt varmt. Detta var något som skulle hålla i sig både genom Nevada och Arizona. För en inföding här i trakterna är det säkert lite lagom svalt vårväder men för oss var det hett.
Det var också tydligt att lokalborna visste att man hanterar solen med stängda fönster och tonade rutor runtom. Inte vi inte – taket och t-shirten av och full gas mot den lilla staden Lake Havasu, Arizona!
När vi kom fram till Lake Havasu visade det sig att det var en populär ort att fira Spring Break på så det var ont om lediga hotellrum. Solen gick sakta ner och vi hade ingenstans att sova..
Till slut beslutade vi oss för att åka hela vägen ner till Yuma vilket resulterade i den längsta bilåkardagen under resan – närmare 60 mil i bil efter en helkväll i Las Vegas, puh. Vi åkte förbi många samhällen som såg mysiga ut längst med Colorado-floden och till slut var vi framme i Yuma och kröp i sängs på Radisson Yuma. Natti gonatti.
När vi vaknade var hotellrummet konstigt nog ganska helt. Lite lätt besviken kunde jag konstatera att det inte heller stod någon tiger i badrummet. Lika lättad var jag över att inte Mr. Chow verkade finnas i närheten.
Åt frukost och frukostbuffen var som väntat helt enorm. Fanns allt från asiatiska varmrätter till bakverk och mjukglass (!). Efter frukosten suitade vi om till badkläder och gick ner och lade oss vid en av poolerna.
Fötter mot pool eller Pool mot fötter? Det tål att tänkas på.
Några timmar senare var det dags att bege sig ut i nattvimlet. En tjänst som jag använt en del här är opentable.com. Vet inte hur bra den är i Sverige men här är den riktigt nice. Man kan ange ett datum och tid och hur många man är och sen får man upp alla restauranger med lediga bord, betyg etc. Ett par klick senare är bordet bokat. Väldigt smidigt speciellt om det är en helgkväll, nyårsafton eller liknande då det kan vara lite knepigt att hitta bord.
Vi bestämde oss för restaurangen Mix på våning 67 i Mandalay Bay. Några bilder på vägen dit.
Och väl uppe vid restaurangen. Väldigt god mat och ännu mera väldigt mätt efteråt.
Efter middagen prövade vi först lyckan på kasinot på Mandalay Bay men det riktiga flytet infann sig inte riktigt här så vi åkte tillbaka ”hem” till Bellagio och testade våra vingar där.
Sara efter midnatt på 15 koppar kaffe?
Nej – Sara spelande Sex and the City-spelet så klart.
Med stirriga blickar och plingplångmusik snurrande i huvudet gick vi och lade oss och lyckades faktiskt somna redan efter ett par timmar då pulsen äntligen gått ner lite.
Som ni alla har väntat! Dags för kontrasternas afton! Dags att ersätta ökensafari med storstadssafari för ett par nätter! Dags för Laaaaas Vegas! *lätta applåder*
När vi närmade oss Las Vegas hade det blivit mörkt och det var verkligen speciellt att komma från öknens ingenmansland till en stad full av ljus, ljud och rörelse.
Vi ville bo på ett hotell vi hört talas om och valde därför Bellagio. Vi checkade in och åkte upp till rummet som låg på 27e våningen, bytte om och gav oss ut för att spana in what all the fuss is about. Men.. bestigningen av sanddyner och klättrandet ner i lavatunnlar samma dag hade tagit på krafterna – vi var helt enkelt mer än lovligt utmattade. Inte ens detta kunde hålla oss borta från fontänten. THE Fontänen.
Det kan låta lite skumt med en fontän som rör sig i takt med musik men det var det inte alls utan väldigt vackert. Musiken vid det första (och bästa) tillfället vi såg den var Time to say goodbye med Sara Brightman och Andrea Bocelli. Gåshudsvarning Deluxe. Det här är Inte min film men samma fontän och samma musik.
Kvällen avslutades med varsin drink på en av hotellets barer vid namn Lily. Whiskey Sour och Bellini, mums och godnatt.
Med eld i kaminen och med ökenvinden lätt vinande i tältduken sov vi gott några timmar tills det var dags att gå upp för att se på soluppgången över Mojave.
Det blir lika kallt på natten som det är varmt på dagen i Mojave. Filt-läge på.
Efter att solen gått upp hittade vi den här samlingen med gamla burkar. Det är ju inte för inte som man börjar fundera lite på hur de hamnade här mitt i öknen. Bönburkar från ett gäng cowboys som stannat här för länge sedan månne?
Hotellet hade en liten mexikansk restaurang som vi åt frukost på. Jag åt något som kallades för Skosula (stekt ägg på tortilla med salsa på). Väldigt väldigt gott!
Vi packade ihop oss så smått och begav oss mot mitten av Mojave-reservatet längs med enkla grusvägar som stundvis gick precis bredvid järnvägsrälsen. Här såg vi även lite djur – ett bältdjur, små jordekorrar, en kanin och lite ödlor (som alla sprang iväg innan vi hann fota dem).
Sara blev så orolig för de stackars djuren att hon tog över ratten för ett tag.
Vi kom så småningom ner till Kelso Visitor Center där vi hittade information om något mäktigt. Mitt i Mojave ligger det en jättejättejättestor sandhög med sanddynor som är uppemot 200 meter höga. Vi bestämde oss för att åka dit och försöka bestiga dessa.
Det rekommenderades att göra detta tidigt på morgonen eller sent på kvällen på grund av värmen men vi trotsade detta och började vår bestigning mitt på dagen istället. 30 grader och vindstilla. Vid sanddynornas början tyckte jag det påminde lite om stranden på Böda..
Det ser inte så stort och högt ut på bilden men kan garantera att det var det i verkligheten. Från starten och till toppen tog det ungefär två timmar. Värmen och ansträngningen var utmanande men vi kämpade på.
..och till slut! Efter ett antal vattenduschar och några liter mjölksyra stod vi båda uppe på toppen och blev belönade med en 360 graders utsikt utöver det vanliga. Breathtaking som de säger här.
Man kan se storleken på dynerna här, den lilla pricken i mitten är Sara.
Trötta och inte så lite stolta över att vi nått toppen åkte vi västerut mot en annan sevärdhet. I Mojave finns det en mängd ej aktiva vulkaner som går att se från vägen.
Vid minst en av dessa finns något som kallades för Lava Tubes som är tunnlar som bildats när lavan runnit ner för vulkanens sida. Just dit vi åkte finns en sådan där taket rasat in på ett ställe vilket gör att man kan gå ner i den. Men först ett par godispersikor för att stärka nerverna.
Vi gick en bit in i tunneln men sen blev det helt mörkt och utan ficklampor nöjde vi oss med det.
Lava-kontakt av första graden.
Vi avslutade dagen med att åka tillbaka till Baker och äta Gyros innan vi återigen vek av norrut för att ta oss mot Amerikas finlandsbåt nummer 1 – Las Vegas.
Dag nummero tre började med att vi lämnade Ramada Inn och letade upp en biltvätt. Öknen är oväntat nog är full av.. damm.
Vi åkte sedan i östlig riktning på väg 15 mot nästa mål som var ett reservat vid namn Mojave några mil söder om Las Vegas. Planen var att åka igenom och undersöka reservatet under dagen för att sedan stanna för natten i det lilla samhället Nipton.
På kartan såg vi att det fanns en spökstad i närheten av Barstow och vi kunde så klart inte hålla oss från att åka och titta. Spökstaden visade sig heta Calico men spökligheten var dock inte riktigt som vi föreställt oss utan mer av en turistattraktion med skyltar, restauranger, shower och butiker. Staden var delvis återuppbyggd i tidstypisk stil och det fanns mycket intressant information om stadens historia. Calico var en gång i tiden en stad med 1200 invånare som byggts upp med anledning av de stora silverfyndigheterna i området. När silverpriset kraschade dog också staden ut och folk flyttade.
Allt som fanns att titta på i Calico gjorde att vi blev lite sena till Mojave så vi åkte raskt vidare mot Baker för lunch när vi träffade på något vi inte sett på länge.
Efter ett par timmars bilkö utan synlig anledning mitt ute i Mojave-öknen kom vi fram till Baker och i och med det lunch på Denny’s!
Då klockan nu blivit så pass mycket bestämde vi oss för att skjuta upp Mojave-reservatet till morgondagen och istället åka direkt till Nipton.
Anledningen till att vi valde just Nipton var dels att det låg väldigt bra och nära Mojave men också för att de har de här lite speciella och supermysiga tältstugorna. Kändes nästan som ett tält med fladdrande tak och ljud från naturen men med riktig säng, bord och vedeldad kamin. Det blir kallt på nätterna i Mojave så kaminen fick gå varm hela natten.
Det visade sig också att Hotell Nipton har något som är väldigt ovanligt för ett hotell i en öken. En räddare i nöden när det blir som varmast – en bastu.
Middagsplanerna för kvällen bestod av korvgrillning så vi tände en eld och satt och väntade på solnedgången, grillade vår korv och njöt av ökenlivet.
De två safari-hjältarna associerade fritt kring namnet Salton City. Hjälte nummer ett tänkte på saltlakrits och nummer två fick mer Lucky Luke-vibbar med vilda västern och bröderna Dalton.
Salton Sea ligger öster om Salton City och är en litet speciell sjö då den blir någon procent saltare för varje år som går. Det gör att art för art sakta dör ut i den den och flyter upp på dess stränder i en garanterat ickelevande form. Enligt en Saltian är det enbart Tilapia som lever i sjön nu för tiden. All denna döda fisk gör också att det från och till luktar.. fisk.. längs med stränderna.
Vi lämnade motellet bakom oss och åkte ner mot denna sjö. Miljön på vägen ner kunde varit hämtad ur någon postapokalyptisk film – lite kusligt i min mening.
Nere vid stranden gick vi ur bilen och ner till vattnet. ”Stranden” bestod av något som såg ut som korallkross blandat med fiskhuvuden och fiskrester. Tror inte det är så många som badar här trots namnet Salton Beach. Vi åkte sedan någon mil längs med sjön på en improviserad väg.
Tillbaka ute på asfalt igen åkte vi norrut på väg 86 upp mot Indio där vi stannade för att fylla på reserverna med några mumsiga tacos från mumsiga Taco Bell. Full fart österut på väg 10 och ett ögonblick senare svängde vi av norrut upp igenom Joshua Tree National Park. Då målet för dagen var att köra igenom parken för att till eftermiddagen nå en annan nationalpark (Mojave Preserve) hade vi inga planerade äventyr här. Ett oplanerat blev det dock då vi en bit in i Joshua Tree svängde vi av för att köra Daves Road.
Efter någon timma på denna grusväg blev vägen sämre och sämre och till slut blev den så dålig att vi inte vågade fortsätta – så vi vände och åkte tillbaka hela vägen igen. Lite så här såg det ut.
Vi höll oss sedan borta från spännande småvägar resten av dagen och tog oss snabbt och effektivt ut ur parken.
Sent om sider kom vi fram till motellet där vi skulle spendera natten. Vi hade valt ett exemplar som ligger beläget vid Salton Sea (mer om det i nästa inlägg) och som fått bra betyg på TripAdvisor. När vi väl hittat fram till motellet och gick in till föreståndaren och frågade hur läget var så deklarerade han lite buttert att ”I’m drunk”. Han hade också ganska hög musik på och det visade sig att vi fick ett av motellets fyra rum som låg vägg i vägg med föreståndarens.
För att komma ifrån musiken och fördriva ett par timmar åkte vi iväg för att hitta något att äta men då det var söndagskväll och Salton City inte riktigt är en stad utan mer en förtätning av hus med ungefär 3000 innevånare fick det bli middag på den lokala bensinmacken. En grillad ”Ultimate”.
Tillbaka på motellet igen hade musiken tystnat och vi kunde få några timmars skön sömn.
Spring Break, smaka på de orden. Ger de inte ofantligt mycket mer associationer till roliga och fantastiska aktiviteter än påsklov, sportlov och allt vad samma sak heter i Sverige? Begreppet bygger samtidigt upp en hel del förväntningar och kanske även lite press och stress. Och mycket riktigt – efter en Spring Break-dag eller två i San Diego var vi pressade och stressade som få (eller inte) och bestämde oss för att åka på några dagars egenregisserad safari.
Nu kanske du tror att det här är vilken vanlig Spring Break-safari som helst? Nej så är det faktiskt inte för det här är Peters och Saras ökensafari. Jojomen, så är det.
Med en fullpackad, fulltankad och nytvättad bil åkte vi österut på 8:an mot bergen runt den lilla orten Alpine strax öster om San Diego. Några kilometer upp och hungriga som få fällde vi ut våra stolar mitt i ingenmansland och åt den medpackade frukosten.
Väl tillbaks på 8:an åkte vi vidare österut och valde efter ett tag att byta till en mindre väg vid namn 79 och även ändra riktning från östlig till nordlig. Denna väg är långsamt stigande och slingrar sig upp till det lilla samhället Julian som en gång i tiden var ett centrum för guldgrävare. Nu för tiden har dock flertalet guldletarna ersatts med väldigt tappra och modiga äppelpajsletare.
Det märktes att Julian ligger så pass mycket högre över havet än San Diego och motorvägen vi lämnat bakom oss. Trots att vi bara åkt ett par mil så blev det runt 10 grader kallare och en helt annan växtlighet på bara denna korta sträcka. Men stopp och belägg nu.. du börjar kanske undra var den där öknen i ökensafarin tog vägen? Jo det är så att från Julian så slingrar sig vägen ner till dagens riktiga mål – Anza-Borrego Desert State Park.
I Anza-Borrego Desert State Park vid ett ställe som heter Borrego Springs finns det ett vandringsspår vid namn Borrego Palm Canyon Trail och detta tog vi oss an. Här slog det mig att det nog var bra att åka till öknen så här års och inte senare. Att vandra i 30 grader som det var nu är lite svettigt men på sommaren kan det bli både 45 och 50 grader i dessa trakter. En annan sak som är kul på våren är att kaktusarna blommar vilket gör att det normalt sett ganska färgfattiga ökenlandskapet får lite färg.
Vandringsspåret bjöd på vår första orm, en vild get, en oas och väldigt mycket annat att titta på.
Min nummer 23, ”nöjd”:
To be continued..