Etikettarkiv: djurliv

Vilda Västern Runt – Dag 36 och 37

10 mil nordväst om Santa Barbara ligger Pismo Beach som verkligen inte är vilken strand som helst. Här får man till skillnad från alla andra stränder i Kalifornien faktiskt köra bil nere på stranden. Precis intill ligger Oceano Dunes – stora, mjuka, vita, mysiga sanddynor så långt ögat kan nå.

Innan vi kom ner till själva stranden åkte vi genom ett litet samhälle och när vi till slut kom fram till ingången och betalat oss igenom var vi framme. Vilket ställe! Människor i alla åldrar som verkligen njöt av livet. 5-åringar på små crossar och 50-åringar vid sina husbilar, hillbillies i pickups och vi i vår Jeep – alla delade på detta fantastiska område.

Vi åkte omkring lite här och Jeepen trivdes som fisken i vattnet i den mjuka sanden. Lågväxel och inkopplad fyrhjulsdrift gjorde oss hungriga och efter någon timmas körning var det dags för picknick-lunch vid havet.

http://www.youtube.com/watch?v=dwoS1n1Fnaw&feature=youtu.be
The American Dream.

Roadtrip - Oceano Dunes 8

Stranden och sanddynorna försvann i backspegeln när vi lämnade Pismo Beach och snart såg vi skylten till detta ställe  – Feed this bad boy!!

Roadtrip - Ostrich Land 1

Känt från TV och något som visade sig vara resans kanske mest lustiga grej – strutsmatning. Men först ett litet missöde med inlåst bilnyckel… Som tur var var bakluckan olåst och efter lite cirkuskonster var ordningen återställd. Tada!

Roadtrip - Ostrich Land 2

Strutsar är förresten ett väldigt skumt djur… finns det något djur som är mycket fulare än en struts? Och upplevs som mer ointelligent? Sorry alla strutsar men nej, antagligen inte.

Ja, jag menar dig. Ja du där. Ge mig mat! GE MIG MAT NU!!! NU NU NU!!!!

Roadtrip - Ostrich Land 6

Going down @ 0:14…

http://www.youtube.com/watch?v=60cJoRPaFjg&feature=youtu.be

Lite mer av en dramatisering… Men ändå, BANG @ 0:46.

http://www.youtube.com/watch?v=g0H7QXyYuD0&feature=youtu.be

När skrattfesten hos strutsarna var över återvände vi till bilen för att ta oss de sista milen ner till resans sista mål – vackra Santa Barbara. Till dagen efter hade vi bokat in en guidad tur till vingårdar i Santa Ynez-dalen strax norr om Santa Barbara så vi gick och lade oss för att vara redo på vad än detta kunde innebära.

Företaget vi bokat med hette Grapeline och vi blev upphämtade ganska tidigt på morgonen för att hinna med de fem olika vingårdar vi skulle få åka till enligt deras hemsida. Lite frukost på hotellet först. Nomnomnomnom.

Roadtrip - Santa Barbara 1

Vår guide och chaufför hette Tom och han skulle visa sig vara en fantastiskt trevlig, lustig och bra guide. Lätt 5+. När vi kom ombord på den lilla bussen var det bara vi och två andra och när vi fortsatte plocka upp folk längs med vägen var stämningen sådär lugn, artig och trevande som den är när man träffar nya människor för första gången. Detta skulle dock komma att ändras under dagen…

Första vingården vi skulle till var Firestone som är en ganska stor producent av vin och här visades vi runt och en guide berättade om de olika delarna i deras produktion, allt från hur de skötte vinrankorna till hur vinet skördades och lagrades. Visste du att de flesta vinrankor i Kalifornien har amerikanska rötter men europeiska ”ovandelar”? Efter detta fick vi äntligen prova deras viner, mums.

Vi åkte snart vidare mot nästa stopp som var Lincourt Vineyards, en betydligt mindre producent och med mycket mer hemma hos-känsla vilket var fanastiskt! Vinerna var väldigt goda och här köpte jag en flaska med mig hem som vi faktiskt avnjöt för ett par dagar sedan.

Roadtrip - Santa Barbara 8

Vår genomtrevliga guide Tom inspekterar fyndet. Fick godkänt som tur var.

Roadtrip - Santa Barbara 9

Här bjöds vi också på lunch och nu började stämningen verkligen höjas men det var inget mot hur det skulle vara efter stopp nummer tre som var vingården Sunstone. Här var det fullt party inne i provningslokalen och antalet viner man ville prova (eller hur många gånger man ville prova samma vin) var… godtyckligt. Woho!

Nästan hela gänget från bussen. Och vilket gäng sedan!

Roadtrip - Santa Barbara 13

Siste planerade stoppet var vid Shoestring Winery – också en lite mindre vinproducent och här höll ägaren i själva provningen och berättade om vingårdens historia och annat vilket tillförde mycket till provningen.

När alla vingårdar var avklarade kastade Tom helt fräckt in en extra provning på en liten vinbar i Solvang (danska kopplingar) och det var det ingen som tackade nej till.

Roadtrip - Santa Barbara 16

Och med denna fantastiska upplevelse och sakta gåendes tillbaka till hotellet i solnedgång var vår Vilda Västern Runt-resa över. Den här resan har utan jämförelse varit den bästa reseupplevelse jag varit med om och är något jag aldrig kommer glömma. Helt fantastiskt.

Roadtrip - Santa Barbara 17

Vilda Västern Runt – Dag 27 och 28

Efter gårdagens resa ut ur Yellowstone var vi nu i området strax väster om Yellowstone som heter Big Sky och hotellet Buck’s T-4 Lodge. Här skulle vi dock inte stanna länge, vi ville vidare! Vi började i riktning norrut på väg 191 upp till staden Belgrade innan vi vek av västerut på I-90. Efter ett tag på denna väg svängde vi av motorvägen för att äta en lätt liten smörgås-lunch med tre två gafflar i det lilla samhället Three Forks.

Roadtrip - Three Forks

Nästa stopp var turligt nog precis runt hörnet, Lewis & Clark Caverns State Park. Lewis and Clark var två filurer som i början av 1800-talet var på en expedition genom Nordamerika som syftade till att hitta en vattenväg mellan Missouriflodens vattensystem och Stilla havet. De lyckades inte hitta en sådan men tack vare deras expedition kartlades stora områden i nordvästra Amerika och de upptäckte också en mängd nya djur- och växtarter.

Så vad har då dessa två herrar att göra med grottorna i nationalparken vi befann oss i? Svaret är att dessa två en gång stannat till inom synhåll från grottöppningen men sedan lyckligt ovetande gjort de de gjorde bäst – expedierat vidare. När man sisådär 80 år senare upptäckte grottorna valdes ändå namnet Lewis & Clark för att marknadsföra parken på bästa sätt möjligt. Falskt? Smart. Rött? Svart.

För att komma upp till grottöppningen var man först tvungen att följa en stig uppför berget i ungefär en halvtimma. Vi hade med oss en guide som skulle visa oss runt och berätta om grottorna när vi väl kom dit.

Roadtrip - Lewis and Clark Caverns 1

Framme!

Roadtrip - Lewis and Clark 10

Det började bra med en familj fladdermöss precis ovanför våra huvuden.

Roadtrip - Lewis and Clark Caverns 3

Vi följde guiden genom grottsystemet och på sina håll var det så lågt i tak att man nästan fick krypa fram och på ett ställe till och med åka rutschkana. Långt där inne i berget öppnade det upp sig till stora bergsrum med vackra formationer av alla de slag.

Långt inne i berget släckte guiden plötsligt alla lampor och tände ett ensamt litet stearinljus. Han berättade sedan en historia om en man som jobbat i grottan för länge sedan. Det var innan elektriskt ljus fanns på plats så stearinljus användes istället. Mannen i fråga försökte tjäna några dollar genom att gå ner i grottan och bryta loss droppstensformationer som han tänkt sälja. Den här gången slarvade han dock med ljuset som brann ut. Tre dagar senare hittade man honom i grottan, kraftigt förvirrad och med tron att hela hans hud var full med spindlar och andra insekter.

Guiden släckte sedan ljuset och det blev svart, inte bara mörkt – helt svart. Och där stod vi hela gruppen i mörkret. Vi väntade flera minuter och trots det gick det inte ens att se handen framför sig. Creepy.

Lite längre fram på vägen stannade vi en natt i staden Missoula där en av mina favoritrestauranger under resan vid namn The Silk Road låg. The Silk Road är en tapas-restaurang som samlat rätter från världens alla hörn. Jag tror vi åt 10 små rätter totalt och alla var fruktansvärt goda och uppfinningsrika. Tyvärr var vi så hungriga att vi inte tänkte på att ta några bilder på maten den här gången. Men de var… väldigt goda.

Dagen efter svängde vi in i delstaten:

Roadtrip - Idaho 1

…på vår väg mot Seattle. Här någonstans i krokarna började det bli grönare, kyligare och skogigare. Det kändes nästan som hemma (eller var det kanske tröjan som förvillade mig?) men snart var vi tillbaka i plattlandet igen en sista gång innan Kaskadbergen tornade upp sig framför oss innan dagens mål. Här en utkiksplats vid dessa berg.

Roadtrip - Idaho 2 Roadtrip - Idaho 3

Och till slut så var vi framme och efter en lång dag på väg visade sig det sig vara väldigt svårt att hålla sig… sömnlös i Seattle.

Vilda Västern Runt – Dag 26

Gardiner Guest House B&B hette det lilla bed and breakfast vi bodde på den här natten och det var också första B&B som vi provade på under Vilda Västern Runt. Husägaren Nancy var verkligen genuint supermysig och hade bakat hemlagade kakor till oss när vi kom fram på kvällen.

Frukosten nästföljande dag var helt enorm med allt från gröt, korvar och äggröra till flingor, hembakat bröd och massor med olika pålägg. Att Nancy gjorde allt detta för oss och gästerna i de andra två rummen kändes verkligen lyxigt! Vid frukosten träffade vi både på ett amerikanskt nygift par från Laramie (där vi varit tidigare under resan) som var i parken på smekmånad och en indisk semesterfirande familj.

Forsränning var något vi sett folk göra i Colorado och det var något som jag verkligen ville pröva på så dagens plan var just detta. Vi begav oss till företaget Montana Whitewater för en heldag på Yellowstone-floden. På plats fick vi instruktioner om säkerhet, paddling, dagsplanen och mycket annat. Vi blev tilldelade en guide till vår gummiflotte som vi delade med en familj från Colorado som faktiskt bott i San Diego tidigare.

Det hela började ganska lugnt och försiktigt och vi flöt och paddlade om vartannat nedför floden. Vid lunchtid stannade vi till ute på en liten ö ute i floden och åt vår medhavda lunch. När vi sedan åkte vidare blev det på sina ställen bättre fart och riktig fors. Vid ett tillfälle ramlade familjens yngsta kille (runt 7 år) till och med i (!) vilket blev väldigt dramatiskt. Pappan hoppade reflexmässigt i efter sonen och lyckades till slut få tag på honom i det kalla strömmande vattnet. Lätt chockad och ganska frusen var han snart tillbaka i flotten igen och någon timma senare var han helt återställd igen. Den här bilden är tagen precis innan han ramlar i.

Roadtrip - Forsränning 3

Resten av dagen gled vi mestadels sakta nerför floden och jag hoppade i flera gånger och flöt med flotten sakta nerför floden. Underbart!

Framåt kvällningen stannade vi till i Gardiner för en Elk-burgare (en slags hjort och inte älg som man skulle kunna tro) med tillhörande lokalbrygd öl innan vi återigen åkte in i parken för att åka vidare västerut.

Roadtrip - Yellowstone 9

Inne i parken bestämde vi oss för att pröva på en av de varma källor som guiden berättat om under forsränningen. Kokhett vatten flödar här upp ifrån underjorden och ut i den kalla Yellowstone-floden. Det gällde att befinna sig på rätt ställe här, kom man för långt ut så var man ute i flodens iskalla vatten och för långt in så kunde man bränna sig. Vattenriktarna i form av lagda stenar hjälpte till att skapa en behaglig liten naturlig pool att vara i och att sitta här efter en dag på floden när solen sakta började gå ner var en riktig upplevelse.

Roadtrip - Yellowstone 10

Roadtrip - Yellowstone 11

Nybadade och fulla med energi (nåja) åkte vi till Mammoth Hotsprings (också inne i parken) där ett hotell ligger med samma namn. Utanför hotellet strövade en stor elk-familj omkring. Och precis bredvid hotellet fanns dessa vackra svavelosande och rykande små berg.

Roadtrip - Yellowstone 14

Roadtrip - Yellowstone 16

Det började snart mörkna och till slut var vi nästan ensamma på vägarna som skulle leda oss ut ur parken. Här och där pyrde det upp svaveldoftande spöklik vit rök ur marken.

Roadtrip - Yellowstone 18

Det var dags att säga godnatt och adjö till Yellowstone men om det är ett ställe som jag vill åka tillbaka till och spendera mer tid vid så är det hit. En magisk och mycket speciell plats här på jorden.

Roadtrip - Yellowstone 20

Vilda Västern Runt – Dag 25

Kort sovmorgon i den fantastiska hotellsängen och sen var det dags att gå på upptäcktsfärd i hotellet vi kommit fram till igår kväll. Rekommenderar verkligen detta hotell till alla som någon gång är i närheten av staden Buffalo i Wyoming! För en rimlig peng får man bo i tidstypisk Vilda Västern-miljö men helt utan det ruffiga och dammiga. En riktig pärla till lyxhotell från gamla dagar!

Roadtrip - Occidental Hotel 8

Börjar med en liten utsiktsbild från vår alldeles egna lilla minibalkong

Roadtrip - Occidental Hotel 9

Här satt han och författade ihop The Virginian på sin gamla Macbook år 1902, den där Mr Wister

Roadtrip - Occidental Hotel 11

Det var som sagt många kändisar som bodde här när det begav sig, inte bara presidenter utan även en del (lika kända) bovar och banditer…

En sista bild från Buffalo och Occidental Hotel. Längst uppe till höger är balkongen tillhörande vårt rum som första bilden i inlägget togs från.

Roadtrip - Occidental Hotel 10

Efter en god frukost på det lilla fiket bredvid åkte vi nordost, nu på lite mindre vägar som så småningom skulle ta oss upp till Red Lodge i delstaten Montana.

Red Lodge markerar nämligen starten på en av Amerikas mäktigaste vägar – Beartooth Highway. Denna väg är den högst belägna av alla vägar i norra Klippiga Bergen (runt 3500 meters höjd på flertalet ställen) vilket man nästan kan misstänka när man ser svängarna på kartan.

Roadtrip - Beartooth Highway 13

Här var det återigen dags för att fastna i wow-loopen… Och samtidigt känna sig väldigt liten.

Piff och Puff bodde här vid en av utkiksplatserna.

På ett ställe blev det stopp vi vid ett litet vägarbete och det med taket nere, men det var inte bara vi som stannat här – ungefär sisådär en miljard mygg tyckte också att det var en bra idé att stanna just precis här.

När det väl var vår tur att åka och vi blev framvinkade vägrade mannen i kön framför oss att åka, blinkljuset visade ju faktiskt rött! Efter ett lönlöst försök till övertalning körde vi förbi honom och om inte ett mirakel hänt står han nog kvar där än. Med sin blåa Fiat och lilla hund.

Roadtrip - Beartooth Highway 17

Som om inte landskapen runt Beartooth Highway och själva vägen i sig skulle vara nog så leder den också till något om möjligt ännu mer fantastiskt – Yellowstone National Park! Här vid skylten träffade vi på en väldigt trevligt tjej som skulle in och campa i Yellowstone och hjälpte oss med ett foto.

Roadtrip - Yellowstone 1

När vi först kom in i parken var det bara så vackert, gröna stora kullar och skogar, forsar och varm eftermiddagssol. Då såg vi den, en bisonoxe! Den var en bit bort men exalterade och glada höll vi på ett tag och försökte ta kort på den.

Roadtrip - Yellowstone 2

Vad vi inte visste var att ett par kilometer bort längs med vägen fanns det hundratals fler bison… Har svårt att sätta ord på hur magiskt det kändes att stå där i kvällssolen mitt i den frustande och fritt strövande bisonflocken i denna orörda del av Amerika.

Han dreglade lite… men det är ok.

http://www.youtube.com/watch?v=PkeTWMTSanM&feature=youtu.be

Solen höll på att gå ner och vi började så smått närma oss staden Gardiner som är en liten stad precis utanför Yellowstones parkgräns. Då bestämde sig herr gammel-bison för att ta sig en promenad i mitten av vägen. Vi kunde inte göra mycket annat än att sakta följa honom. Jag tror att han helt enkelt visade vem som bestämde. Kanske var detta något han roade sig med varje dag? Antagligen. Efter någon halvtimma bestämde han sig att nog fick vara nog och vi fick återigen fri passage fram till Gardiner. Här en liten film på precis när han bestämde sig för att släppa förbi oss, hejdårå.

http://www.youtube.com/watch?v=hLcuh-f0QjI&feature=youtu.be

Framme i Gardiner checkade vi in på vårt lilla Bed and Breakfast och gick och lade oss. Dag 26 skulle nämligen innebära en premiär och ett riktigt äventyr för oss… men mer om det i nästa inlägg!

Vilda Västern Runt – Dag 20 och 21

Det var dags för ännu en ny vacker väg, denna gång väg 130 österut från Saratoga till Laramie i Wyoming. Väg 130 går genom Medicine Bow National Forest och här bestämde vi oss lyckosamt för att följa ett vandringsspår som gick en bit ut i vildmarken. Ett mycket bra val då detta nog var den bästaste hiken på hela resan!

Roadtrip - Medicine Bow National Forest 1

Roadtrip - Medicine Bow National Forest 0

Låter här bilderna tala för sig själva här.

Roadtrip - Medicine Bow National Forest 3

Vita berg. Spegelblanka sjöar. Tystnad. Svalka. Luft. Känsla av litenhet. Andakt.

Roadtrip - Medicine Bow National Forest 24

Vi åt några kex och åkte vidare genom skogarna och upp och ner genom bergen tills vi till slut kom ut på slätterna i Wyoming igen. Här kunde jag inte låta bli att fundera lite på vad människan egentligen är och gör på jorden. De 1000-tals kvadratkilometer vi täckte under vår resa var nästan helt uteslutande exploaterat av människan, antingen för matproduktion i form av inhägnade fält producerande en (besprutad) gröda eller stad och väg.

Roadtrip - Medicine Bow National Forest 29

Förutom de få parker som fanns längs med vägen finns det egentligen ingen plats kvar för vilda större djur eller naturliga ekosystem vilket gör mig sorgsen. Det gör mig även än mer övertygad i min syn på att den största politiska utmaningen är hur man ska lyckas begränsa och minska människans antal här på jorden. Vilket gör mig sorgsen på nytt då det är ytterst få politiker som ens tänker i dessa banor (eller vågar tala om det).

Den här föreläsningen av numera bortgångne Dr Albert Bartlett borde visas varje år i världens alla skolor. Se den även om den verkar lite knepig och gammal i början, det är din skyldighet som människa.

Så, tillbaks till resan! Sent om sider kom vi fram till Laramie där vi bestämde oss för att vila en extradag innan det var dags att fortsätta ta sig ann den Riktiga Vilda Västern!

Potatischips i promenadform

Det var ett tag sen det hikades här i San Diego men i förrgår var det dags att röra på sig igen och den här gången tillsammans med landsmannen Linus från ”Huset” i Pacific Beach. Tidigare har Cowles Mountain och Torrey Pines erövrats och nu var det dags för en promenix upp till den så kallade Potato Chip Rock.

Just den här vandringen visade sig vara ganska tuff eller som någon skrev i en recension ”I’m an athletic guy but this hike kicked our behinds”. Hiken började vid en mysig liten sjö som heter Lake Poway där det finns möjlighet att fiska och hyra små paddelbåtar ála svensk camping.

Sedan fortsatte det uppåt ganska oavbrutet i runt två timmar i lagom promenadtakt. Ett par pauser på vägen upp för att hämta andan och ta in landskapet var väl spenderad tid.. Det är nog så i många fall när jag tänker efter att pauserna är det bästa med den här typen av promenader.

Till slut uppenbarade sig resans mål i horisonten – chipset!! Och i och med det var det dags att ta fram mina mad mad skillz från klätterkursen. Peter och Linus VS chipset: 1-0.

Yay!

Potato Cliff 5

Over and Out från San Diego för den här gången. Och en sak till – IT’S ALL BECAUSE OF YOOOOUUUUUUUUU. Heja Sverige!!

Potato Hike 5

Spring Break Safari – Dag 4

Med eld i kaminen och med ökenvinden lätt vinande i tältduken sov vi gott några timmar tills det var dags att gå upp för att se på soluppgången över Mojave.

Det blir lika kallt på natten som det är varmt på dagen i Mojave. Filt-läge på.

DSC02130 Nipton 1 DSC02117

Efter att solen gått upp hittade vi den här samlingen med gamla burkar. Det är ju inte för inte som man börjar fundera lite på hur de hamnade här mitt i öknen. Bönburkar från ett gäng cowboys som stannat här för länge sedan månne?

Burkar

Hotellet hade en liten mexikansk restaurang som vi åt frukost på. Jag åt något som kallades för Skosula (stekt ägg på tortilla med salsa på). Väldigt väldigt gott!

Mexikansk frukost

Vi packade ihop oss så smått och begav oss mot mitten av Mojave-reservatet längs med enkla grusvägar som stundvis gick precis bredvid järnvägsrälsen. Här såg vi även lite djur – ett bältdjur, små jordekorrar, en kanin och lite ödlor (som alla sprang iväg innan vi hann fota dem).

DSC02145 Joshua Trees

Sara blev så orolig för de stackars djuren att hon tog över ratten för ett tag.

DSC02137

Vi kom så småningom ner till Kelso Visitor Center där vi hittade information om något mäktigt. Mitt i Mojave ligger det en jättejättejättestor sandhög med sanddynor som är uppemot 200 meter höga. Vi bestämde oss för att åka dit och försöka bestiga dessa.

Kelso Dunes

Det rekommenderades att göra detta tidigt på morgonen eller sent på kvällen på grund av värmen men vi trotsade detta och började vår bestigning mitt på dagen istället. 30 grader och vindstilla. Vid sanddynornas början tyckte jag det påminde lite om stranden på Böda..

Kelso Dunes Climb 8

Det ser inte så stort och högt ut på bilden men kan garantera att det var det i verkligheten. Från starten och till toppen tog det ungefär två timmar. Värmen och ansträngningen var utmanande men vi kämpade på.

Kelso Dunes Climb 1 Kelso Dunes Climb 7

..och till slut! Efter ett antal vattenduschar och några liter mjölksyra stod vi båda uppe på toppen och blev belönade med en 360 graders utsikt utöver det vanliga. Breathtaking som de säger här.

Kelso Dunes Climb 5 Kelso Dunes Climb 6 Kelso Dunes Climb 2

Man kan se storleken på dynerna här, den lilla pricken i mitten är Sara.

Kelso Dunes Climb 4 Kelso Dunes Climb 3

Trötta och inte så lite stolta över att vi nått toppen åkte vi västerut mot en annan sevärdhet. I Mojave finns det en mängd ej aktiva vulkaner som går att se från vägen.

Cinder Cones

Vid minst en av dessa finns något som kallades för Lava Tubes som är tunnlar som bildats när lavan runnit ner för vulkanens sida. Just dit vi åkte finns en sådan där taket rasat in på ett ställe vilket gör att man kan gå ner i den. Men först ett par godispersikor för att stärka nerverna.

Lava tubes 2 Lava tubes 3 Lava tubes 4

Vi gick en bit in i tunneln men sen blev det helt mörkt och utan ficklampor nöjde vi oss med det.

Lava tubes 5 Lava tubes 7

Lava-kontakt av första graden.

Lava tubes 6

Vi avslutade dagen med att åka tillbaka till Baker och äta Gyros innan vi återigen vek av norrut för att ta oss mot Amerikas finlandsbåt nummer 1 – Las Vegas.

Spring Break Safari – Dag 1

Translate to English

Spring Break, smaka på de orden. Ger de inte ofantligt mycket mer associationer till roliga och fantastiska aktiviteter än påsklov, sportlov och allt vad samma sak heter i Sverige? Begreppet bygger samtidigt upp en hel del förväntningar och kanske även lite press och stress. Och mycket riktigt – efter en Spring Break-dag eller två i San Diego var vi pressade och stressade som få (eller inte) och bestämde oss för att åka på några dagars egenregisserad safari.

Nu kanske du tror att det här är vilken vanlig Spring Break-safari som helst? Nej så är det faktiskt inte för det här är Peters och Saras ökensafari. Jojomen, så är det.

Utresa motorväg Utresa motorväg2

Med en fullpackad, fulltankad och nytvättad bil åkte vi österut på 8:an mot bergen runt den lilla orten Alpine strax öster om San Diego. Några kilometer upp och hungriga som få fällde vi ut våra stolar mitt i ingenmansland och åt den medpackade frukosten.

Frukost 1 Frukost 2 Frukost 3

Väl tillbaks på 8:an åkte vi vidare österut och valde efter ett tag att byta till en mindre väg vid namn 79 och även ändra riktning från östlig till nordlig. Denna väg är långsamt stigande och slingrar sig upp till det lilla samhället Julian som en gång i tiden var ett centrum för guldgrävare. Nu för tiden har dock flertalet guldletarna ersatts med väldigt tappra och modiga äppelpajsletare.

Julian Paj

Det märktes att Julian ligger så pass mycket högre över havet än San Diego och motorvägen vi lämnat bakom oss. Trots att vi bara åkt ett par mil så blev det runt 10 grader kallare och en helt annan växtlighet på bara denna korta sträcka. Men stopp och belägg nu.. du börjar kanske undra var den där öknen i ökensafarin tog vägen? Jo det är så att från Julian så slingrar sig vägen ner till dagens riktiga mål – Anza-Borrego Desert State Park.

Efter Julian 1 Efter Julian 3

I Anza-Borrego Desert State Park vid ett ställe som heter Borrego Springs finns det ett vandringsspår vid namn Borrego Palm Canyon Trail och detta tog vi oss an. Här slog det mig att det nog var bra att åka till öknen så här års och inte senare. Att vandra i 30 grader som det var nu är lite svettigt men på sommaren kan det bli både 45 och 50 grader i dessa trakter. En annan sak som är kul på våren är att kaktusarna blommar vilket gör att det normalt sett ganska färgfattiga ökenlandskapet får lite färg.

Vandringsspåret bjöd på vår första orm, en vild get, en oas och väldigt mycket annat att titta på.

Kaktusblomma

Efter någon mils ökenvandring var vi väldigt nöjda med vad öknen gett oss och åkte mot motellet i Salton Sea för en god natts sömn.

Min nummer 23, ”nöjd”:
Efter Borrego 1 Efter Borrego 2 Efter Borrego 3

To be continued..

 

San Diego Zoooooo

Translate to English

San Diego Zoo ligger mitt i Balboa park och idag var det äntligen dags att bege sig dit till sockervaddarnas, lejovrålens och minitågens förlovade land. Mot två heta biljetter (som vi fått innan vi åkte av världens snällaste syskon, mamma och Åke, tack!!) och klarblå himmel vägde tentaplugg inför de två tentorna på onsdag lätt. Glass-i-solen-dags!

Morgonen började först med lite uppförsbacke då Saras kamera inte ville starta. Vi testade att ladda den ett tag men den tvärvägrade som bara en tvärvägrande kamera kan. Med tanke på att den är två månader ny så var det lite oväntat. Vi åkte iväg till kameraaffären som vilket det skulle visa sig var stängd för ombyggnad. Turligt nog hade de öppnat en liten tillfällig hytt dit man kunde gå. De två glada säljarna tittade lite fundersamt på oss och föreslog att de skulle ladda batteriet. Japp, felsökning på hög nivå. De sa att det laddade ok och att vi skulle komma tillbaka om en halvtimma. En halvtimma senare testade vi batteriet igen oväntat nog med samma resultat. Med nytt batteri i kameran och med gott mod begav vi oss mot San Diego Zoo!

Det var lite kö när vi kom fram men som tur var behövde man inte stå i denna om man redan hade biljetter så för er som vill besöka San Diego Zoo rekommenderas det varmt att köpa biljetter innan.

Vi

Efter lite spanande på kartan bestämde vi oss för att ta linbanan över till andra sidan av parken. Väldigt trevligt och med väldigt fin utsikt över både parken och delar av San Diego.

Downtown från linbananLinbanan

..och sen började korgen skakas. av någon. Ooo.. no.

Vi såg massor med fina djur, bl.a. denna svarta svan vilket gjorde mig glad men samtidigt lite lätt orolig då det med största sannolikhet innebär att någon på San Diego Zoo läser den här bloggen.

Svart svan

Och här kommer några av de andra vi såg.

En fantastisk dag avslutades till sist med en quarter-dos fotmassage.

Fotmassage

Att bli stucken av en svart svan

Translate to English

Risker här i livet går ju i mångt och mycket att beräkna eller uppskatta. Om man till exempel hoppar fallskärm så finns det ju en liten chans att skärmen inte väcklar ut sig. Idag hände dock något totalt oväntat, något man inte skulle kunna räknat med, något som kan få större konsekvenser än först anat och något som man så här i efterhand skulle kunna räknat med skulle kunna hända. Man skulle kunna kalla det för en svart svan.

Hur som helst, vi var uppe på Albertssons i Hillcrest och handlade. Bland annat skulle vi få ihop ingredienserna till vår favoritlasagne av Per Morberg (recept). Vet inte om jag skrivit om det tidigare men osten här är ingen höjdare så jag stod länge och väl och valde mellan olika typer av lika ogoda ostar. Helt plötsligt stack det till i armen! Jag tittade på den och döm av min förvåning – något kröp på min arm. SPINDEL!! tänkte jag. Men det visade sig vara ett fruktansvärt sticksuget bi.

bi

Ännu en sak att oroa sig över när ni åker och handlar alltså: bin i ostdisken. Bin och getingar är förresten mina två sämsta djur, lömska som få. Jag tryckte inte ens till denna – det var en helt oprovocerad attack. Lömska djur.

Och förresten igen, lasagne är ett väldigt konstigt stavat ord. Kastanj till exempel är mycket rimligare stavat och låter nästan likadant. Lasanj, smaka på den.