Himlen var lite sådär smågrå och regnet hängde i luften denna morgon här i Seattle. Det var verkligen dags att åka söderut mot solen igen och med det… hemåt. Men än var det många mil kvar på resan och massor med nya saker kvar att upptäcka.

En sak i taget dock och först: Hej då Seattle!

Planen var att följa Highway 101 längs med kusten för att sedan byta till den klassiska Highway 1 vid starten uppe i norra Kalifornien ovanför San Francisco. Första stinten var genom delstaten Washington ner till gränsen mot Oregon. Men först mot kusten som sagt.

På kartan ser det inte allt för långt ut till havet från Seattle och det finns någon typ av färja som går över sundet om man vill göra det lätt för sig. Men vi valde att åka ner till Tacoma och sedan upp igen längs med kusten och början av Highway 101 som så småningom skulle leda oss ner till den välkända Highway 1.

Det tog dock betydligt längre tid än vi trott och efter en sisådär 12-14 timmar i bilen eller så var vi nere i staden Lincoln där vi inkvarterade oss för natten. Men innan det åkte vi förbi denna fabrik där de tillverkar ost. Som inte är god.

Vi åkte vidare längs med kusten och trots att vi inte ens kommit ner till Highway 1 än var det verkligen vykortsvackert.

Och ibland lite högt och brant också…

Vi åt lunch på en liten fiskerestaurang vid vattnet och kanske kanske slank det också ner ett glas av husets vita till dagens fångst som serverades friterad med hemlagadade pommes.

På gränsen mellan Oregon och Kalifornien hände något magiskt – jag lyckades ta mig närmare en fullväxt version av OREGON-text än jag någonsin varit tidigare. Oslagbart.

”Vi är på väg åt rätt håll”-skylt.

Och vilket sätt passar bättre för att fira skylten och även slutet av detta inlägg med än med några ord från vår före detta guvernör. Största möjliga tystnad.

http://www.youtube.com/watch?v=pDxn0Xfqkgw