Kategoriarkiv: Äventyr

Vilda Västern Runt – Länklista

Nu när Vilda Västern Runt kommit till sitt slut här på bloggen tänkte jag att jag skulle passa på att sammanställa det hela i en lista med alla inlägg jag skrivit om detta. Men det är inte bara så att jag bjussar på den här vackra listan med länkar, det är än bättre! Längst ner i inlägget får du möjligheten att under fyra och en halv minut åka med i Jeepen de 1350 milen eller så vi åkte. När du är redo behöver du bara göra två saker – höj volymen och luta dig tillbaka.

Kort om resan Karta, statistik
Dag 1 till 5 Arizona, Charron Vineyards, New Mexico, Texas
Dag 6 till 9 South Padre Island, 4th of July, Alligatorer
Dag 10 South Padre Island, 4th of July, Alligatorer
Dag 11 till 13 Hamilton Pool, The George W. Bush Presidential Library and Museum, Oklahoma
Dag 14 till 15 Lindsborg, Kansas
Dag 16 Colorado Springs, Garden of the Gods, Independence Pass
Dag 17 Aspen, Garden of the Gods
Dag 18 Estes Park, Stanley Hotel
Dag 19 Rocky Mountain National Park
Dag 20 och 21 Wyoming, Medicine Bow National Forest
Dag 22 Frontier Days
Dag 23 South Dakota, Mount Rushmore
Dag 24 Deadwood, Wyoming, Devil’s Tower, Occidental Hotel
Dag 25 Occidental Hotel, Beartooth Highway, Yellowstone National Park, bisonoxar
Dag 26 Yellowstone National Park, forsränning, varma källor
Dag 27 och 28 Lewis & Clark Caverns State Park, Idaho, Washington
Dag 29 Seattle, Chihuly Garden and Glass
Dag 30 och 31 Oregon, Väg 101
Dag 32 och 33 Kalifornien, Jedediah Smith Redwood State Park, Chandelier Tree, Highway 1, Napa
Dag 34 och 35 San Francisco, Big Sur
Dag 36 och 37 Pismo Beach, Ostrichland, Vintur i Santa Ynez, Santa Barbara

http://www.youtube.com/watch?v=HB_6hW4I8NU&vq=hd720

Vilda Västern Runt – Dag 36 och 37

10 mil nordväst om Santa Barbara ligger Pismo Beach som verkligen inte är vilken strand som helst. Här får man till skillnad från alla andra stränder i Kalifornien faktiskt köra bil nere på stranden. Precis intill ligger Oceano Dunes – stora, mjuka, vita, mysiga sanddynor så långt ögat kan nå.

Innan vi kom ner till själva stranden åkte vi genom ett litet samhälle och när vi till slut kom fram till ingången och betalat oss igenom var vi framme. Vilket ställe! Människor i alla åldrar som verkligen njöt av livet. 5-åringar på små crossar och 50-åringar vid sina husbilar, hillbillies i pickups och vi i vår Jeep – alla delade på detta fantastiska område.

Vi åkte omkring lite här och Jeepen trivdes som fisken i vattnet i den mjuka sanden. Lågväxel och inkopplad fyrhjulsdrift gjorde oss hungriga och efter någon timmas körning var det dags för picknick-lunch vid havet.

http://www.youtube.com/watch?v=dwoS1n1Fnaw&feature=youtu.be
The American Dream.

Stranden och sanddynorna försvann i backspegeln när vi lämnade Pismo Beach och snart såg vi skylten till detta ställe – Feed this bad boy!!

Känt från TV och något som visade sig vara resans kanske mest lustiga grej – strutsmatning. Men först ett litet missöde med inlåst bilnyckel… Som tur var var bakluckan olåst och efter lite cirkuskonster var ordningen återställd. Tada!

Strutsar är förresten ett väldigt skumt djur… finns det något djur som är mycket fulare än en struts? Och upplevs som mer ointelligent? Sorry alla strutsar men nej, antagligen inte.

Ja, jag menar dig. Ja du där. Ge mig mat! GE MIG MAT NU!!! NU NU NU!!!!

Going down @ 0:14…

http://www.youtube.com/watch?v=60cJoRPaFjg&feature=youtu.be

Lite mer av en dramatisering… Men ändå, BANG @ 0:46.

http://www.youtube.com/watch?v=g0H7QXyYuD0&feature=youtu.be

När skrattfesten hos strutsarna var över återvände vi till bilen för att ta oss de sista milen ner till resans sista mål – vackra Santa Barbara. Till dagen efter hade vi bokat in en guidad tur till vingårdar i Santa Ynez-dalen strax norr om Santa Barbara så vi gick och lade oss för att vara redo på vad än detta kunde innebära.

Företaget vi bokat med hette Grapeline och vi blev upphämtade ganska tidigt på morgonen för att hinna med de fem olika vingårdar vi skulle få åka till enligt deras hemsida. Lite frukost på hotellet först. Nomnomnomnom.

Vår guide och chaufför hette Tom och han skulle visa sig vara en fantastiskt trevlig, lustig och bra guide. Lätt 5+. När vi kom ombord på den lilla bussen var det bara vi och två andra och när vi fortsatte plocka upp folk längs med vägen var stämningen sådär lugn, artig och trevande som den är när man träffar nya människor för första gången. Detta skulle dock komma att ändras under dagen…

Första vingården vi skulle till var Firestone som är en ganska stor producent av vin och här visades vi runt och en guide berättade om de olika delarna i deras produktion, allt från hur de skötte vinrankorna till hur vinet skördades och lagrades. Visste du att de flesta vinrankor i Kalifornien har amerikanska rötter men europeiska ”ovandelar”? Efter detta fick vi äntligen prova deras viner, mums.

Vi åkte snart vidare mot nästa stopp som var Lincourt Vineyards, en betydligt mindre producent och med mycket mer hemma hos-känsla vilket var fanastiskt! Vinerna var väldigt goda och här köpte jag en flaska med mig hem som vi faktiskt avnjöt för ett par dagar sedan.

Vår genomtrevliga guide Tom inspekterar fyndet. Fick godkänt som tur var.

Här bjöds vi också på lunch och nu började stämningen verkligen höjas men det var inget mot hur det skulle vara efter stopp nummer tre som var vingården Sunstone. Här var det fullt party inne i provningslokalen och antalet viner man ville prova (eller hur många gånger man ville prova samma vin) var… godtyckligt. Woho!

Nästan hela gänget från bussen. Och vilket gäng sedan!

Siste planerade stoppet var vid Shoestring Winery – också en lite mindre vinproducent och här höll ägaren i själva provningen och berättade om vingårdens historia och annat vilket tillförde mycket till provningen.

När alla vingårdar var avklarade kastade Tom helt fräckt in en extra provning på en liten vinbar i Solvang (danska kopplingar) och det var det ingen som tackade nej till.

Och med denna fantastiska upplevelse och sakta gåendes tillbaka till hotellet i solnedgång var vår Vilda Västern Runt-resa över. Den här resan har utan jämförelse varit den bästa reseupplevelse jag varit med om och är något jag aldrig kommer glömma. Helt fantastiskt.

Vilda Västern Runt – Dag 34 och 35

San Francisco – staden med de branta backarna, den intressanta blandningen av arkitektur, spårvagnarna, Alcatraz och så mycket mer. Det var dags! Vi hade ingen direkt plan utan började med att leta upp närmsta spårvagn som tog oss från vårt lilla centralt belägna hotell vid namn Grant Hotel ner till den kända stadsdelen Fisherman’s Wharf.

Här knatade vi runt lite i det lite blåsiga men vackra vädret. Runt omkring oss fanns en fiskmarknad, små restauranger och massor med människor som njöt av tillvaron och vädret. En av favoriträtterna här i krokarna var en fisk och skaldjurssoppa (”chowder”) som serverades i ett surdegsbröd liknande en stor småfranska. Nere vid vattnet kunde man se över till den mer än välkända fängelseön.

Precis vid vattnet låg också ett spelmuseum med en massa gamla arkadspel som var tillgängliga för allmänheten. Vi kunde inte hålla oss och gick in för ett spel eller två.

Klassikernas klassiker. Bonuspoäng 1 om du kan gissa vad spelet heter, bonuspoäng 2 om du kan gissa vem som har 15 poäng och vem som har 5.

Allt spelande gjorde oss lite hungriga så vi promenerade bort till Pier 39 där vi tänkte försöka oss på att hitta en restaurang. Vi lyckades faktiskt och till vår stora förvåning var det faktiskt riktigt bra mat och service trots turistfälle-placering och allt. 5 stjärnor till Fog Harbour Fish House. Den numera välkända chowdern, ostron och lite annat smått och gott och ett glatt gott vitt lyfte både humör och energinivå.

En lång promenad tog oss sedan upp och ner för olika gator i de centrala delarna av San Francisco. Vissa av backarna är verkligen inte att leka med så det var verkligen tur att vi laddat med en riktigt ordentlig lunch innan!

San Francisco har en ganska stor och intressant kinesisk stadsdel och den ville vi inte missa så efter ett par timmars spatserande runt i staden gick vi dit. Och vi behövde inte fundera på om vi kommit till rätt ställe.

Sara hade ett och annat att säga om de skyltfönster där matbutikerna stolt visade upp sina varor. Men förbjuda… är inte det att ta i?

http://www.youtube.com/watch?v=ootUHnoib40&feature=youtu.be
Efter allt promenerande bestämde vi oss för en lugn kväll med bio och mys i den japanska stadsdelen (japp, det finns en sådan också).

Nästföljande dag innan vi lämnade San Francisco tog vi en tur till den ikoniska Golden Gate och promenerade en sväng ut på den.

Innan vi fortsatte vår färd längs med Highway 1 fanns det två viktiga saker kvar att göra. Det första var att spana in Golden Gate från undersidan. Nu kanske du undrar hur Golden Gate ser ut underifrån? Jo, såhär ser den ut.

Det andra vi var tvungna att göra var förstås att hamna i en trafikstockning. Och på Lombard Street av alla ställen!

Eftermiddagen spenderades längs med världens vackraste kust och område vid namn Big Sur. Här körde vi lite fel så det blev ett antal mil söderut för att sedan få backa tillbaka norrut igen. Men vad gör väl detta när utsikten såg ut så här?

Vi vek till slut av inåt landet och och när solen sakta började närma sig horisonten infann sig ett lätt vemod. Resan som i början hade känts lika oändlig som ett sommarlov gjorde när man var liten skulle faktiskt ganska snart komma till sin ände. Men än var det några dagar kvar och när vi gled fram genom vinfälten norr om Santa Barbara kändes livet allt bra ändå!

Vilda Västern Runt – Dag 32 och 33

Natten innan hade vi kört till sent in på småtimmarna och när vi vaknade upp befann vi oss i den lilla staden Crescent City strax söder om delstatsgränsen mellan Kalifornien och Oregon. Här i krokarna finns stora Redwood-skogar som fått stå orörda sen urminnes tider. Redwood är världens högsta träd, kan bli över 100 meter höga och tusentals år gamla. Får en att tänka lite då fröerna som blev till vissa av dessa träd kan ha grott under ett ensiffrigt årtal.

Nåväl nog funderat. Vi åt en lätt frukost och packade ned matsäck för att snabbt komma iväg till Jedediah Smith Redwood State Park.

Vi hade redan innan kollat upp ett vandringsspår som vi ville gå som heter Boy Scout Trail och det börjar en bit in i skogen vid en liten grusväg. Redan när vi åkte längs med vägen till starten på vandringsleden tornade de enorma träden upp sig längs med vägen.

HELLO!

Denna park är kanske inte lika känd som en del andra Redwood-parker vilket gjorde att vi nästan fick vara helt ensamma. Väldigt mäktig upplevelse med tystnaden, de enorma jättarna till träd och allt det frodigt gröna och fuktiga. Andligt ligger inte långt bort, och det skulle det nog kunna beskrivas som.

Förresten så har en hel del filmer spelats in här, välkommen till the Forest Moon of Endor!

Klicka gärna på de små bilderna nedan, de visar lite på hur stora dessa träd faktiskt är.

På sina håll fann vi ganska många av dessa små gula sniglar så jag lekte lite naturfotograf, visst var de fina?

Men Sara tyckte inte enbart att de var fina utan var också lite orolig att de skulle… ja jag vet inte, vad nu sniglar kan tänkas göra. Speciellt på ett ställe på tillbakavägen när vi gick igenom ett snår där vi sett sniglar tidigare trodde hon att de skulle… göra det sniglar gör. Men var det verkligen rätt ställe?

http://youtu.be/NauVm0OSIrI

Sniglar sniglar SNIGLAR!

http://youtu.be/pxifDdCt-ws

När vi lämnade vandringsspåret bakom oss var det med ett lugn i hela kroppen, både från den sköna promenaden och den mäktiga miljön.

Snart pekade skyltar oss mot något som vi bara var tvungna att göra, detta är ju Amerika trots allt! Det var hög tid att få köra igenom ett Redwood. Jeepen passade som handen i handsken för detta, taket snuddade vid trädet och backspeglarna hade nog ungefär 2 mm till godo per sida eller så.

Färden fortsatte ner längs med kusten och då var den plötsligt där – vägen som skulle ta oss hem – den vackra vägen – urvägen numero uno!

Vägen slingrades sig ner längst med kusten och här började det bli riktigt vackert på sina håll.

Molnen försvann och för ett tag blev det… vykortsvarning.

Natt och godnatt och sen var det morgon igen här på det lilla hotellet i Fort Bragg som för övrigt var ett väldigt mysigt litet hotell med vita väggar och blåa dörrar. Godmorgon!

Vi åkte några mil och åt frukost på ett mysigt litet café i Mendocino som hette Goodlife Cafe & Bakery. Får en att tänka på hur mysigt det skulle kunna vara på många ställen om inte de stora kedjorna tagit över och anonymiserat hela café-amerika. I’m looking at you Starbucks.

Strax norr om San Francisco ligger ett välkänt vindistrikt vid namn Napa och där befann vi oss nu. För oss båda kändes det som om vi blivit förflyttade från amerikanska västkusten till Italien med vingårdar, berg, sol och fantastisk mat.

En liten vinprovning hos Robert Sinskey.

…och en liten matbit på restaurangen Farmstead på Long Meadow Ranch med lokala råvaror och viner (så klart).

När även denna fantastiska dag började närma sig sitt slut begav vi oss mot nästa stora stad som skulle visa sig vara min nya amerikanska favoritstad. San Francisco.

Vilda Västern Runt – Dag 30 och 31

Himlen var lite sådär smågrå och regnet hängde i luften denna morgon här i Seattle. Det var verkligen dags att åka söderut mot solen igen och med det… hemåt. Men än var det många mil kvar på resan och massor med nya saker kvar att upptäcka.

En sak i taget dock och först: Hej då Seattle!

Planen var att följa Highway 101 längs med kusten för att sedan byta till den klassiska Highway 1 vid starten uppe i norra Kalifornien ovanför San Francisco. Första stinten var genom delstaten Washington ner till gränsen mot Oregon. Men först mot kusten som sagt.

På kartan ser det inte allt för långt ut till havet från Seattle och det finns någon typ av färja som går över sundet om man vill göra det lätt för sig. Men vi valde att åka ner till Tacoma och sedan upp igen längs med kusten och början av Highway 101 som så småningom skulle leda oss ner till den välkända Highway 1.

Det tog dock betydligt längre tid än vi trott och efter en sisådär 12-14 timmar i bilen eller så var vi nere i staden Lincoln där vi inkvarterade oss för natten. Men innan det åkte vi förbi denna fabrik där de tillverkar ost. Som inte är god.

Vi åkte vidare längs med kusten och trots att vi inte ens kommit ner till Highway 1 än var det verkligen vykortsvackert.

Och ibland lite högt och brant också…

Vi åt lunch på en liten fiskerestaurang vid vattnet och kanske kanske slank det också ner ett glas av husets vita till dagens fångst som serverades friterad med hemlagadade pommes.

På gränsen mellan Oregon och Kalifornien hände något magiskt – jag lyckades ta mig närmare en fullväxt version av OREGON-text än jag någonsin varit tidigare. Oslagbart.

”Vi är på väg åt rätt håll”-skylt.

Och vilket sätt passar bättre för att fira skylten och även slutet av detta inlägg med än med några ord från vår före detta guvernör. Största möjliga tystnad.

http://www.youtube.com/watch?v=pDxn0Xfqkgw

Vilda Västern Runt – Dag 29

Vi var alltså i Seattle nu och vi började dagen med att åka från vårt hotell i Lynnwood strax norr om Seattles stadskärna in till centrum. Efter lite snurrande lyckades vi hitta en parkering i närheten av en av Seattles ikoner, det 184 meter höga tornet Space Needle.

När vi vandrade runt här i området kändes det faktiskt lite som hemma då Seattle påminner väldigt mycket om Stockholm med närheten till vattnet, klimat och även arkitektur och att det faktiskt finns en tät stor lågbyggd stadskärna. Seattle är hemstad till flera internationella kaffekedjor, bland annat Starbucks. Kaffe- och Rymdnålskombo? Varför inte tänkte vi.

Precis vid Space Needle ligger ett museum med det småknepiga namnet Chihuly Garden and Glass. Här har glaskontnären Dale Chuhulys ställt ut sina fantastiska verk. Vi började inomhus i klassisk museimiljö där vi fann glas i fantastiska former och färger. Mycket häftigt!

Det mesta här i världen som är riktigt bra är från detta år, väldigt tydligt.

När vi var klara på insidan gick vi ut i den lilla trädgården där glasskulturerna placerats ut bland växterna. Här i solljuset skapade mixen av riktiga växter och ”växter” i glas en väldigt speciell miljö och känsla.

Där på plats fanns tyvärr också en mycket irriterande guide som envist skulle ha långa intetsägande utlägg om skulpturerna och annat. Lite tråkigt då det tog bort en del av den magiska känslan…

http://www.youtube.com/watch?v=K9RDngtV4fE&feature=youtu.be

Och tyvärr så förföljde han oss mer eller mindre genom större delen av utställningen.

http://www.youtube.com/watch?v=jtWhEE01FIA&feature=youtu.be

Vi lämnade museet och rymdnålen bakom oss för att äta lunch nere vid vattnet på en liten fiskrestaurang innan vi promenerade upp till den stora fiskmarknaden vid Pike Place. Mycket folk och mycket fisk!

Precis här låg också något som vi tror kan ha varit det första Starbucks-caféet.

Det här grymma sånggrupp framträdde när vi promenerade förbi med denna låt som fastnade direkt, någon som vet vad det är för låt? Vi gick i alla fall runt och sjöng på den resten av dagen.

http://www.youtube.com/watch?v=LimwODVCyic&feature=youtu.be

Vi promenerade runt i staden i ett par timmar och njöt av det fina vädret och kanske var det så att en och annan kaffe slank ner… Kan ha varit så.

På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med två vänner som bor i Seattle, Dylan och Yvonne och de bjöd med oss till en mycket trevlig mexikansk restaurang i centrala Seattle. Yvonne driver bakbloggen bitter baker så om du är sugen på att baka bröd eller kanske bara gillar bak rent allmänt så kolla in den nu!

Bästa sällskapet, sangria och mexikansk mat, blir inte mycket bättre än så.

Vilken dag och vilken kväll! Seattle var verkligen allt det vi hade hoppats och trott och det var med gott humör som vi tog oss tillbaka till vårt hotell för att sova ut efter att ha sett och gjort… Seattle.

Vilda Västern Runt – Dag 27 och 28

Efter gårdagens resa ut ur Yellowstone var vi nu i området strax väster om Yellowstone som heter Big Sky och hotellet Buck’s T-4 Lodge. Här skulle vi dock inte stanna länge, vi ville vidare! Vi började i riktning norrut på väg 191 upp till staden Belgrade innan vi vek av västerut på I-90. Efter ett tag på denna väg svängde vi av motorvägen för att äta en lätt liten smörgås-lunch med ~~tre~~ två gafflar i det lilla samhället Three Forks.

Nästa stopp var turligt nog precis runt hörnet, Lewis & Clark Caverns State Park. Lewis and Clark var två filurer som i början av 1800-talet var på en expedition genom Nordamerika som syftade till att hitta en vattenväg mellan Missouriflodens vattensystem och Stilla havet. De lyckades inte hitta en sådan men tack vare deras expedition kartlades stora områden i nordvästra Amerika och de upptäckte också en mängd nya djur- och växtarter.

Så vad har då dessa två herrar att göra med grottorna i nationalparken vi befann oss i? Svaret är att dessa två en gång stannat till inom synhåll från grottöppningen men sedan lyckligt ovetande gjort de de gjorde bäst – expedierat vidare. När man sisådär 80 år senare upptäckte grottorna valdes ändå namnet Lewis & Clark för att marknadsföra parken på bästa sätt möjligt. Falskt? Smart. Rött? Svart.

För att komma upp till grottöppningen var man först tvungen att följa en stig uppför berget i ungefär en halvtimma. Vi hade med oss en guide som skulle visa oss runt och berätta om grottorna när vi väl kom dit.

Framme!

Det började bra med en familj fladdermöss precis ovanför våra huvuden.

Vi följde guiden genom grottsystemet och på sina håll var det så lågt i tak att man nästan fick krypa fram och på ett ställe till och med åka rutschkana. Långt där inne i berget öppnade det upp sig till stora bergsrum med vackra formationer av alla de slag.

Långt inne i berget släckte guiden plötsligt alla lampor och tände ett ensamt litet stearinljus. Han berättade sedan en historia om en man som jobbat i grottan för länge sedan. Det var innan elektriskt ljus fanns på plats så stearinljus användes istället. Mannen i fråga försökte tjäna några dollar genom att gå ner i grottan och bryta loss droppstensformationer som han tänkt sälja. Den här gången slarvade han dock med ljuset som brann ut. Tre dagar senare hittade man honom i grottan, kraftigt förvirrad och med tron att hela hans hud var full med spindlar och andra insekter.

Guiden släckte sedan ljuset och det blev svart, inte bara mörkt – helt svart. Och där stod vi hela gruppen i mörkret. Vi väntade flera minuter och trots det gick det inte ens att se handen framför sig. Creepy.

Lite längre fram på vägen stannade vi en natt i staden Missoula där en av mina favoritrestauranger under resan vid namn The Silk Road låg. The Silk Road är en tapas-restaurang som samlat rätter från världens alla hörn. Jag tror vi åt 10 små rätter totalt och alla var fruktansvärt goda och uppfinningsrika. Tyvärr var vi så hungriga att vi inte tänkte på att ta några bilder på maten den här gången. Men de var… väldigt goda.

Dagen efter svängde vi in i delstaten:

…på vår väg mot Seattle. Här någonstans i krokarna började det bli grönare, kyligare och skogigare. Det kändes nästan som hemma (eller var det kanske tröjan som förvillade mig?) men snart var vi tillbaka i plattlandet igen en sista gång innan Kaskadbergen tornade upp sig framför oss innan dagens mål. Här en utkiksplats vid dessa berg.

Och till slut så var vi framme och efter en lång dag på väg visade sig det sig vara väldigt svårt att hålla sig… sömnlös i Seattle.

Vilda Västern Runt – Dag 26

Gardiner Guest House B&B hette det lilla bed and breakfast vi bodde på den här natten och det var också första B&B som vi provade på under Vilda Västern Runt. Husägaren Nancy var verkligen genuint supermysig och hade bakat hemlagade kakor till oss när vi kom fram på kvällen.

Frukosten nästföljande dag var helt enorm med allt från gröt, korvar och äggröra till flingor, hembakat bröd och massor med olika pålägg. Att Nancy gjorde allt detta för oss och gästerna i de andra två rummen kändes verkligen lyxigt! Vid frukosten träffade vi både på ett amerikanskt nygift par från Laramie (där vi varit tidigare under resan) som var i parken på smekmånad och en indisk semesterfirande familj.

Forsränning var något vi sett folk göra i Colorado och det var något som jag verkligen ville pröva på så dagens plan var just detta. Vi begav oss till företaget Montana Whitewater för en heldag på Yellowstone-floden. På plats fick vi instruktioner om säkerhet, paddling, dagsplanen och mycket annat. Vi blev tilldelade en guide till vår gummiflotte som vi delade med en familj från Colorado som faktiskt bott i San Diego tidigare.

Det hela började ganska lugnt och försiktigt och vi flöt och paddlade om vartannat nedför floden. Vid lunchtid stannade vi till ute på en liten ö ute i floden och åt vår medhavda lunch. När vi sedan åkte vidare blev det på sina ställen bättre fart och riktig fors. Vid ett tillfälle ramlade familjens yngsta kille (runt 7 år) till och med i (!) vilket blev väldigt dramatiskt. Pappan hoppade reflexmässigt i efter sonen och lyckades till slut få tag på honom i det kalla strömmande vattnet. Lätt chockad och ganska frusen var han snart tillbaka i flotten igen och någon timma senare var han helt återställd igen. Den här bilden är tagen precis innan han ramlar i.

Resten av dagen gled vi mestadels sakta nerför floden och jag hoppade i flera gånger och flöt med flotten sakta nerför floden. Underbart!

Framåt kvällningen stannade vi till i Gardiner för en Elk-burgare (en slags hjort och inte älg som man skulle kunna tro) med tillhörande lokalbrygd öl innan vi återigen åkte in i parken för att åka vidare västerut.

Inne i parken bestämde vi oss för att pröva på en av de varma källor som guiden berättat om under forsränningen. Kokhett vatten flödar här upp ifrån underjorden och ut i den kalla Yellowstone-floden. Det gällde att befinna sig på rätt ställe här, kom man för långt ut så var man ute i flodens iskalla vatten och för långt in så kunde man bränna sig. Vattenriktarna i form av lagda stenar hjälpte till att skapa en behaglig liten naturlig pool att vara i och att sitta här efter en dag på floden när solen sakta började gå ner var en riktig upplevelse.

Nybadade och fulla med energi (nåja) åkte vi till Mammoth Hotsprings (också inne i parken) där ett hotell ligger med samma namn. Utanför hotellet strövade en stor elk-familj omkring. Och precis bredvid hotellet fanns dessa vackra svavelosande och rykande små berg.

Det började snart mörkna och till slut var vi nästan ensamma på vägarna som skulle leda oss ut ur parken. Här och där pyrde det upp svaveldoftande spöklik vit rök ur marken.

Det var dags att säga godnatt och adjö till Yellowstone men om det är ett ställe som jag vill åka tillbaka till och spendera mer tid vid så är det hit. En magisk och mycket speciell plats här på jorden.

Vilda Västern Runt – Dag 25

Kort sovmorgon i den fantastiska hotellsängen och sen var det dags att gå på upptäcktsfärd i hotellet vi kommit fram till igår kväll. Rekommenderar verkligen detta hotell till alla som någon gång är i närheten av staden Buffalo i Wyoming! För en rimlig peng får man bo i tidstypisk Vilda Västern-miljö men helt utan det ruffiga och dammiga. En riktig pärla till lyxhotell från gamla dagar!

Börjar med en liten utsiktsbild från vår alldeles egna lilla minibalkong

Här satt han och författade ihop The Virginian på sin gamla Macbook år 1902, den där Mr Wister

Det var som sagt många kändisar som bodde här när det begav sig, inte bara presidenter utan även en del (lika kända) bovar och banditer…

En sista bild från Buffalo och Occidental Hotel. Längst uppe till höger är balkongen tillhörande vårt rum som första bilden i inlägget togs från.

Efter en god frukost på det lilla fiket bredvid åkte vi nordost, nu på lite mindre vägar som så småningom skulle ta oss upp till Red Lodge i delstaten Montana.

Red Lodge markerar nämligen starten på en av Amerikas mäktigaste vägar – Beartooth Highway. Denna väg är den högst belägna av alla vägar i norra Klippiga Bergen (runt 3500 meters höjd på flertalet ställen) vilket man nästan kan misstänka när man ser svängarna på kartan.

Här var det återigen dags för att fastna i wow-loopen… Och samtidigt känna sig väldigt liten.

Piff och Puff bodde här vid en av utkiksplatserna.

På ett ställe blev det stopp vi vid ett litet vägarbete och det med taket nere, men det var inte bara vi som stannat här – ungefär sisådär en miljard mygg tyckte också att det var en bra idé att stanna just precis här.

När det väl var vår tur att åka och vi blev framvinkade vägrade mannen i kön framför oss att åka, blinkljuset visade ju faktiskt rött! Efter ett lönlöst försök till övertalning körde vi förbi honom och om inte ett mirakel hänt står han nog kvar där än. Med sin blåa Fiat och lilla hund.

Som om inte landskapen runt Beartooth Highway och själva vägen i sig skulle vara nog så leder den också till något om möjligt ännu mer fantastiskt – Yellowstone National Park! Här vid skylten träffade vi på en väldigt trevligt tjej som skulle in och campa i Yellowstone och hjälpte oss med ett foto.

När vi först kom in i parken var det bara så vackert, gröna stora kullar och skogar, forsar och varm eftermiddagssol. Då såg vi den, en bisonoxe! Den var en bit bort men exalterade och glada höll vi på ett tag och försökte ta kort på den.

Vad vi inte visste var att ett par kilometer bort längs med vägen fanns det hundratals fler bison… Har svårt att sätta ord på hur magiskt det kändes att stå där i kvällssolen mitt i den frustande och fritt strövande bisonflocken i denna orörda del av Amerika.

Han dreglade lite… men det är ok.

http://www.youtube.com/watch?v=PkeTWMTSanM&feature=youtu.be

Solen höll på att gå ner och vi började så smått närma oss staden Gardiner som är en liten stad precis utanför Yellowstones parkgräns. Då bestämde sig herr gammel-bison för att ta sig en promenad i mitten av vägen. Vi kunde inte göra mycket annat än att sakta följa honom. Jag tror att han helt enkelt visade vem som bestämde. Kanske var detta något han roade sig med varje dag? Antagligen. Efter någon halvtimma bestämde han sig att nog fick vara nog och vi fick återigen fri passage fram till Gardiner. Här en liten film på precis när han bestämde sig för att släppa förbi oss, hejdårå.

http://www.youtube.com/watch?v=hLcuh-f0QjI&feature=youtu.be

Framme i Gardiner checkade vi in på vårt lilla Bed and Breakfast och gick och lade oss. Dag 26 skulle nämligen innebära en premiär och ett riktigt äventyr för oss… men mer om det i nästa inlägg!

Vilda Västern Runt – Dag 24

Visste jag att självaste huvudpersonen från den mästerliga (nåja) filmen Waterworld har både kasino, restaurang och turistbuss i Deadwood. Svaret är nej. Men vilken grej, vilken grej.

Kvällen innan när vi landat efter resan från Mount Rushmore hade vi ätit på Kevin Costners egna restaurang (The Midnight Star) och spelat bort ett par dollar på ett kasino i närheten. Ny dag nu och dags för historielektion på Kevins egna turistbuss.

Morgonstund har guld i mund. Det skulle bli en lång dag men den började med en tillbakalutad resa i bussen med en mycket lustig chaufför som inte kunde sluta skämta om trasiga bromsar och bussolyckor. Han berättade också mycket om Wild Bill Hickok som blev skjuten till döds här i Deadwood för 140 år sedan eller så och om Deadwoods historia.

Vi fick veta att uttrycket Dead Mans Hand i poker kommer från Wild Bills pokerhand när han blev skjuten och att Deadwood var i stort sett laglöst och inget ställe man egentligen ville befinna sig på. Wild Bills grav var en av turens stopp.

En inte helt odum utsikt över staden Deadwood. Husen i själva staden är förresten inte samma hus som stod där för 100 år sedan då en skogsbrand och efterföljande översvämning förstörde hela staden. Historierna finns dock kvar och mycket är återställt helt eller delvis.

Bussen och chauffören där bakom någonstans (tyvärr hade Kevin fått beviljad semester just idag).

Vid lunchtid kände vi oss ganska nöjda med Deadwood och åkte vidare genom South Dakota-skogarna och faktiskt tillbaka in i Wyoming igen.

Vi var på väg mot den lilla staden Buffalo i Wyoming men innan det stannade vi till för en Hike runt Devil’s Tower (någon som minns vilken Spielberg-film som utspelade sig här?). Vi tog oss ann den längre av de två hikerna runt tornet (sisådär 8-10 kilometer) och det bjöds på fantastiskt fin och varierad terräng och natur. Lätt fem stjärnor för den här hiken!

Det mystiska tornet var hela tiden bara ett snabbt ögonkast till höger om oss och det kändes lite malplacerat där det stod, helt enormt och annorlunda mot allt annat i närheten.

Det fanns också en del riktigt farliga djur att se upp med… Eller..?

När vi började närma oss slutet av hiken drog ett oväder in vilket gjorde det hela än mer spöklikt med konstant muller och lågt flygande rovfåglar.

Precis när regnet började ösa ner hoppade vi in i bilen och snart var vi framme vid målet för dagen som var det historiska hotellet Occidental i staden Buffalo. Hotellet är inrett och ser ut på pricken som det gjorde för 100+ år sedan. Är inte det här den finaste hotellobbyn du sett?

Vi hade bokat Owen Wister-rummet som är döpt efter författaren som skrivit novellen The Virginian: A Horseman of the Plains just här. Andra kändisar som bott på hotellet och även har rum uppkallade efter sig är till exempel de båda presidenterna Roosevelt och Hoover.

Med marginal det mest originella och trevliga hotellrummet under hela hela resan.

Vi avslutade denna långa dag med en bisonburgare och efterföljande biljard med traktens lätt överförfriskade biljardexpert. Denne cowboy upprepade sitt mantra och tips sisådär en miljon gånger – hit where the light is. Hit where the light is on the ball. Hit where the light is!!

Slutet på en underbar dag. Goood night.

Peters blogg om San Diego

Om mig och mina studier på SDSU i San Diego och annat som intresserar mig i vardagen.