Etikettarkiv: hotell

Vilda Västern Runt – Dag 34 och 35

San Francisco – staden med de branta backarna, den intressanta blandningen av arkitektur, spårvagnarna, Alcatraz och så mycket mer. Det var dags! Vi hade ingen direkt plan utan började med att leta upp närmsta spårvagn som tog oss från vårt lilla centralt belägna hotell vid namn Grant Hotel ner till den kända stadsdelen Fisherman’s Wharf.

Här knatade vi runt lite i det lite blåsiga men vackra vädret. Runt omkring oss fanns en fiskmarknad, små restauranger och massor med människor som njöt av tillvaron och vädret. En av favoriträtterna här i krokarna var en fisk och skaldjurssoppa (”chowder”) som serverades i ett surdegsbröd liknande en stor småfranska. Nere vid vattnet kunde man se över till den mer än välkända fängelseön.

Precis vid vattnet låg också ett spelmuseum med en massa gamla arkadspel som var tillgängliga för allmänheten. Vi kunde inte hålla oss och gick in för ett spel eller två.

Klassikernas klassiker. Bonuspoäng 1 om du kan gissa vad spelet heter, bonuspoäng 2 om du kan gissa vem som har 15 poäng och vem som har 5.

Allt spelande gjorde oss lite hungriga så vi promenerade bort till Pier 39 där vi tänkte försöka oss på att hitta en restaurang. Vi lyckades faktiskt och till vår stora förvåning var det faktiskt riktigt bra mat och service trots turistfälle-placering och allt. 5 stjärnor till Fog Harbour Fish House. Den numera välkända chowdern, ostron och lite annat smått och gott och ett glatt gott vitt lyfte både humör och energinivå.

En lång promenad tog oss sedan upp och ner för olika gator i de centrala delarna av San Francisco. Vissa av backarna är verkligen inte att leka med så det var verkligen tur att vi laddat med en riktigt ordentlig lunch innan!

San Francisco har en ganska stor och intressant kinesisk stadsdel och den ville vi inte missa så efter ett par timmars spatserande runt i staden gick vi dit. Och vi behövde inte fundera på om vi kommit till rätt ställe.

Sara hade ett och annat att säga om de skyltfönster där matbutikerna stolt visade upp sina varor. Men förbjuda… är inte det att ta i?

http://www.youtube.com/watch?v=ootUHnoib40&feature=youtu.be
Efter allt promenerande bestämde vi oss för en lugn kväll med bio och mys i den japanska stadsdelen (japp, det finns en sådan också).

Nästföljande dag innan vi lämnade San Francisco tog vi en tur till den ikoniska Golden Gate och promenerade en sväng ut på den.

Innan vi fortsatte vår färd längs med Highway 1 fanns det två viktiga saker kvar att göra. Det första var att spana in Golden Gate från undersidan. Nu kanske du undrar hur Golden Gate ser ut underifrån? Jo, såhär ser den ut.

Det andra vi var tvungna att göra var förstås att hamna i en trafikstockning. Och på Lombard Street av alla ställen!

Eftermiddagen spenderades längs med världens vackraste kust och område vid namn Big Sur. Här körde vi lite fel så det blev ett antal mil söderut för att sedan få backa tillbaka norrut igen. Men vad gör väl detta när utsikten såg ut så här?

Vi vek till slut av inåt landet och och när solen sakta började närma sig horisonten infann sig ett lätt vemod. Resan som i början hade känts lika oändlig som ett sommarlov gjorde när man var liten skulle faktiskt ganska snart komma till sin ände. Men än var det några dagar kvar och när vi gled fram genom vinfälten norr om Santa Barbara kändes livet allt bra ändå!

Vilda Västern Runt – Dag 27 och 28

Efter gårdagens resa ut ur Yellowstone var vi nu i området strax väster om Yellowstone som heter Big Sky och hotellet Buck’s T-4 Lodge. Här skulle vi dock inte stanna länge, vi ville vidare! Vi började i riktning norrut på väg 191 upp till staden Belgrade innan vi vek av västerut på I-90. Efter ett tag på denna väg svängde vi av motorvägen för att äta en lätt liten smörgås-lunch med ~~tre~~ två gafflar i det lilla samhället Three Forks.

Nästa stopp var turligt nog precis runt hörnet, Lewis & Clark Caverns State Park. Lewis and Clark var två filurer som i början av 1800-talet var på en expedition genom Nordamerika som syftade till att hitta en vattenväg mellan Missouriflodens vattensystem och Stilla havet. De lyckades inte hitta en sådan men tack vare deras expedition kartlades stora områden i nordvästra Amerika och de upptäckte också en mängd nya djur- och växtarter.

Så vad har då dessa två herrar att göra med grottorna i nationalparken vi befann oss i? Svaret är att dessa två en gång stannat till inom synhåll från grottöppningen men sedan lyckligt ovetande gjort de de gjorde bäst – expedierat vidare. När man sisådär 80 år senare upptäckte grottorna valdes ändå namnet Lewis & Clark för att marknadsföra parken på bästa sätt möjligt. Falskt? Smart. Rött? Svart.

För att komma upp till grottöppningen var man först tvungen att följa en stig uppför berget i ungefär en halvtimma. Vi hade med oss en guide som skulle visa oss runt och berätta om grottorna när vi väl kom dit.

Framme!

Det började bra med en familj fladdermöss precis ovanför våra huvuden.

Vi följde guiden genom grottsystemet och på sina håll var det så lågt i tak att man nästan fick krypa fram och på ett ställe till och med åka rutschkana. Långt där inne i berget öppnade det upp sig till stora bergsrum med vackra formationer av alla de slag.

Långt inne i berget släckte guiden plötsligt alla lampor och tände ett ensamt litet stearinljus. Han berättade sedan en historia om en man som jobbat i grottan för länge sedan. Det var innan elektriskt ljus fanns på plats så stearinljus användes istället. Mannen i fråga försökte tjäna några dollar genom att gå ner i grottan och bryta loss droppstensformationer som han tänkt sälja. Den här gången slarvade han dock med ljuset som brann ut. Tre dagar senare hittade man honom i grottan, kraftigt förvirrad och med tron att hela hans hud var full med spindlar och andra insekter.

Guiden släckte sedan ljuset och det blev svart, inte bara mörkt – helt svart. Och där stod vi hela gruppen i mörkret. Vi väntade flera minuter och trots det gick det inte ens att se handen framför sig. Creepy.

Lite längre fram på vägen stannade vi en natt i staden Missoula där en av mina favoritrestauranger under resan vid namn The Silk Road låg. The Silk Road är en tapas-restaurang som samlat rätter från världens alla hörn. Jag tror vi åt 10 små rätter totalt och alla var fruktansvärt goda och uppfinningsrika. Tyvärr var vi så hungriga att vi inte tänkte på att ta några bilder på maten den här gången. Men de var… väldigt goda.

Dagen efter svängde vi in i delstaten:

…på vår väg mot Seattle. Här någonstans i krokarna började det bli grönare, kyligare och skogigare. Det kändes nästan som hemma (eller var det kanske tröjan som förvillade mig?) men snart var vi tillbaka i plattlandet igen en sista gång innan Kaskadbergen tornade upp sig framför oss innan dagens mål. Här en utkiksplats vid dessa berg.

Och till slut så var vi framme och efter en lång dag på väg visade sig det sig vara väldigt svårt att hålla sig… sömnlös i Seattle.

Vilda Västern Runt – Dag 26

Gardiner Guest House B&B hette det lilla bed and breakfast vi bodde på den här natten och det var också första B&B som vi provade på under Vilda Västern Runt. Husägaren Nancy var verkligen genuint supermysig och hade bakat hemlagade kakor till oss när vi kom fram på kvällen.

Frukosten nästföljande dag var helt enorm med allt från gröt, korvar och äggröra till flingor, hembakat bröd och massor med olika pålägg. Att Nancy gjorde allt detta för oss och gästerna i de andra två rummen kändes verkligen lyxigt! Vid frukosten träffade vi både på ett amerikanskt nygift par från Laramie (där vi varit tidigare under resan) som var i parken på smekmånad och en indisk semesterfirande familj.

Forsränning var något vi sett folk göra i Colorado och det var något som jag verkligen ville pröva på så dagens plan var just detta. Vi begav oss till företaget Montana Whitewater för en heldag på Yellowstone-floden. På plats fick vi instruktioner om säkerhet, paddling, dagsplanen och mycket annat. Vi blev tilldelade en guide till vår gummiflotte som vi delade med en familj från Colorado som faktiskt bott i San Diego tidigare.

Det hela började ganska lugnt och försiktigt och vi flöt och paddlade om vartannat nedför floden. Vid lunchtid stannade vi till ute på en liten ö ute i floden och åt vår medhavda lunch. När vi sedan åkte vidare blev det på sina ställen bättre fart och riktig fors. Vid ett tillfälle ramlade familjens yngsta kille (runt 7 år) till och med i (!) vilket blev väldigt dramatiskt. Pappan hoppade reflexmässigt i efter sonen och lyckades till slut få tag på honom i det kalla strömmande vattnet. Lätt chockad och ganska frusen var han snart tillbaka i flotten igen och någon timma senare var han helt återställd igen. Den här bilden är tagen precis innan han ramlar i.

Resten av dagen gled vi mestadels sakta nerför floden och jag hoppade i flera gånger och flöt med flotten sakta nerför floden. Underbart!

Framåt kvällningen stannade vi till i Gardiner för en Elk-burgare (en slags hjort och inte älg som man skulle kunna tro) med tillhörande lokalbrygd öl innan vi återigen åkte in i parken för att åka vidare västerut.

Inne i parken bestämde vi oss för att pröva på en av de varma källor som guiden berättat om under forsränningen. Kokhett vatten flödar här upp ifrån underjorden och ut i den kalla Yellowstone-floden. Det gällde att befinna sig på rätt ställe här, kom man för långt ut så var man ute i flodens iskalla vatten och för långt in så kunde man bränna sig. Vattenriktarna i form av lagda stenar hjälpte till att skapa en behaglig liten naturlig pool att vara i och att sitta här efter en dag på floden när solen sakta började gå ner var en riktig upplevelse.

Nybadade och fulla med energi (nåja) åkte vi till Mammoth Hotsprings (också inne i parken) där ett hotell ligger med samma namn. Utanför hotellet strövade en stor elk-familj omkring. Och precis bredvid hotellet fanns dessa vackra svavelosande och rykande små berg.

Det började snart mörkna och till slut var vi nästan ensamma på vägarna som skulle leda oss ut ur parken. Här och där pyrde det upp svaveldoftande spöklik vit rök ur marken.

Det var dags att säga godnatt och adjö till Yellowstone men om det är ett ställe som jag vill åka tillbaka till och spendera mer tid vid så är det hit. En magisk och mycket speciell plats här på jorden.

Vilda Västern Runt – Dag 25

Kort sovmorgon i den fantastiska hotellsängen och sen var det dags att gå på upptäcktsfärd i hotellet vi kommit fram till igår kväll. Rekommenderar verkligen detta hotell till alla som någon gång är i närheten av staden Buffalo i Wyoming! För en rimlig peng får man bo i tidstypisk Vilda Västern-miljö men helt utan det ruffiga och dammiga. En riktig pärla till lyxhotell från gamla dagar!

Börjar med en liten utsiktsbild från vår alldeles egna lilla minibalkong

Här satt han och författade ihop The Virginian på sin gamla Macbook år 1902, den där Mr Wister

Det var som sagt många kändisar som bodde här när det begav sig, inte bara presidenter utan även en del (lika kända) bovar och banditer…

En sista bild från Buffalo och Occidental Hotel. Längst uppe till höger är balkongen tillhörande vårt rum som första bilden i inlägget togs från.

Efter en god frukost på det lilla fiket bredvid åkte vi nordost, nu på lite mindre vägar som så småningom skulle ta oss upp till Red Lodge i delstaten Montana.

Red Lodge markerar nämligen starten på en av Amerikas mäktigaste vägar – Beartooth Highway. Denna väg är den högst belägna av alla vägar i norra Klippiga Bergen (runt 3500 meters höjd på flertalet ställen) vilket man nästan kan misstänka när man ser svängarna på kartan.

Här var det återigen dags för att fastna i wow-loopen… Och samtidigt känna sig väldigt liten.

Piff och Puff bodde här vid en av utkiksplatserna.

På ett ställe blev det stopp vi vid ett litet vägarbete och det med taket nere, men det var inte bara vi som stannat här – ungefär sisådär en miljard mygg tyckte också att det var en bra idé att stanna just precis här.

När det väl var vår tur att åka och vi blev framvinkade vägrade mannen i kön framför oss att åka, blinkljuset visade ju faktiskt rött! Efter ett lönlöst försök till övertalning körde vi förbi honom och om inte ett mirakel hänt står han nog kvar där än. Med sin blåa Fiat och lilla hund.

Som om inte landskapen runt Beartooth Highway och själva vägen i sig skulle vara nog så leder den också till något om möjligt ännu mer fantastiskt – Yellowstone National Park! Här vid skylten träffade vi på en väldigt trevligt tjej som skulle in och campa i Yellowstone och hjälpte oss med ett foto.

När vi först kom in i parken var det bara så vackert, gröna stora kullar och skogar, forsar och varm eftermiddagssol. Då såg vi den, en bisonoxe! Den var en bit bort men exalterade och glada höll vi på ett tag och försökte ta kort på den.

Vad vi inte visste var att ett par kilometer bort längs med vägen fanns det hundratals fler bison… Har svårt att sätta ord på hur magiskt det kändes att stå där i kvällssolen mitt i den frustande och fritt strövande bisonflocken i denna orörda del av Amerika.

Han dreglade lite… men det är ok.

http://www.youtube.com/watch?v=PkeTWMTSanM&feature=youtu.be

Solen höll på att gå ner och vi började så smått närma oss staden Gardiner som är en liten stad precis utanför Yellowstones parkgräns. Då bestämde sig herr gammel-bison för att ta sig en promenad i mitten av vägen. Vi kunde inte göra mycket annat än att sakta följa honom. Jag tror att han helt enkelt visade vem som bestämde. Kanske var detta något han roade sig med varje dag? Antagligen. Efter någon halvtimma bestämde han sig att nog fick vara nog och vi fick återigen fri passage fram till Gardiner. Här en liten film på precis när han bestämde sig för att släppa förbi oss, hejdårå.

http://www.youtube.com/watch?v=hLcuh-f0QjI&feature=youtu.be

Framme i Gardiner checkade vi in på vårt lilla Bed and Breakfast och gick och lade oss. Dag 26 skulle nämligen innebära en premiär och ett riktigt äventyr för oss… men mer om det i nästa inlägg!

Vilda Västern Runt – Dag 24

Visste jag att självaste huvudpersonen från den mästerliga (nåja) filmen Waterworld har både kasino, restaurang och turistbuss i Deadwood. Svaret är nej. Men vilken grej, vilken grej.

Kvällen innan när vi landat efter resan från Mount Rushmore hade vi ätit på Kevin Costners egna restaurang (The Midnight Star) och spelat bort ett par dollar på ett kasino i närheten. Ny dag nu och dags för historielektion på Kevins egna turistbuss.

Morgonstund har guld i mund. Det skulle bli en lång dag men den började med en tillbakalutad resa i bussen med en mycket lustig chaufför som inte kunde sluta skämta om trasiga bromsar och bussolyckor. Han berättade också mycket om Wild Bill Hickok som blev skjuten till döds här i Deadwood för 140 år sedan eller så och om Deadwoods historia.

Vi fick veta att uttrycket Dead Mans Hand i poker kommer från Wild Bills pokerhand när han blev skjuten och att Deadwood var i stort sett laglöst och inget ställe man egentligen ville befinna sig på. Wild Bills grav var en av turens stopp.

En inte helt odum utsikt över staden Deadwood. Husen i själva staden är förresten inte samma hus som stod där för 100 år sedan då en skogsbrand och efterföljande översvämning förstörde hela staden. Historierna finns dock kvar och mycket är återställt helt eller delvis.

Bussen och chauffören där bakom någonstans (tyvärr hade Kevin fått beviljad semester just idag).

Vid lunchtid kände vi oss ganska nöjda med Deadwood och åkte vidare genom South Dakota-skogarna och faktiskt tillbaka in i Wyoming igen.

Vi var på väg mot den lilla staden Buffalo i Wyoming men innan det stannade vi till för en Hike runt Devil’s Tower (någon som minns vilken Spielberg-film som utspelade sig här?). Vi tog oss ann den längre av de två hikerna runt tornet (sisådär 8-10 kilometer) och det bjöds på fantastiskt fin och varierad terräng och natur. Lätt fem stjärnor för den här hiken!

Det mystiska tornet var hela tiden bara ett snabbt ögonkast till höger om oss och det kändes lite malplacerat där det stod, helt enormt och annorlunda mot allt annat i närheten.

Det fanns också en del riktigt farliga djur att se upp med… Eller..?

När vi började närma oss slutet av hiken drog ett oväder in vilket gjorde det hela än mer spöklikt med konstant muller och lågt flygande rovfåglar.

Precis när regnet började ösa ner hoppade vi in i bilen och snart var vi framme vid målet för dagen som var det historiska hotellet Occidental i staden Buffalo. Hotellet är inrett och ser ut på pricken som det gjorde för 100+ år sedan. Är inte det här den finaste hotellobbyn du sett?

Vi hade bokat Owen Wister-rummet som är döpt efter författaren som skrivit novellen The Virginian: A Horseman of the Plains just här. Andra kändisar som bott på hotellet och även har rum uppkallade efter sig är till exempel de båda presidenterna Roosevelt och Hoover.

Med marginal det mest originella och trevliga hotellrummet under hela hela resan.

Vi avslutade denna långa dag med en bisonburgare och efterföljande biljard med traktens lätt överförfriskade biljardexpert. Denne cowboy upprepade sitt mantra och tips sisådär en miljon gånger – hit where the light is. Hit where the light is on the ball. Hit where the light is!!

Slutet på en underbar dag. Goood night.

Vilda Västern Runt – Dag 19

Colorado hade än så länge verkligen levererat. Fruktansvärt vackert, varierat och med många intressanta ställen att se och besöka. Och ännu hade vi inte sett allt. Vi lämnade hotell Stanley bakom oss och åkte mot Rocky Mountain National Park som skulle ta oss längre norrut mot den lilla staden Saratoga som var stoppet för natten.

Vägen genom parken som vi åkte (Trail Ridge Road) börjar på ganska låg höjd med stora gröna skogar.

Men efter ett tag börjar det gå uppför, över trädgränsen och upp på bergstopparna på över 3500m. Mycket stor wow-faktor!

Vi färdades vidare över och sedan nedför bergen och snart började landskapet så smått öppna upp sig. Plötsligt var vi i Saratoga och inte bara det – vi var i en ny delstat också: Wyoming.

Saratoga är precis som de flesta amerikanska städer ganska annorlunda uppbyggd jämfört med våra europeiska motparter. De amerikanska mindre städerna består oftast av hus längs med en huvudgata ungefär som det brukar se ut i cowboy-filmer. Efter dessa är gränsen mellan stad och landsbyggd generellt mer utdragen och utan tydlig gräns. Ett resultat av att merparten av samhället helt eller delvis byggts upp under bilens moderna dagar i kombination med att ingenting faktiskt är mycket äldre än 150 år skulle man kunna gissa.

Här har vi vårt hotell – Hotell Wolf. Ett riktigt coolt ställe med saloon och små små rum på övervåningen.

Varg vågar vägra våtspärr.

Pizza på det och sen sov vi gott hela natten innan vi återigen åkte vidare. Men mer om det i nästa inlägg. So long.

Vilda Västern Runt – Dag 18

Dag 18 och sakta men säkert närmade vi oss tre veckor på resande fot. Det var dags att lämna Snowmass och medan vi åkte norrut genom Klippiga bergens gröna landskap var det lätt att drömma sig bort och tänka på annat. Fantastisk känsla detta med att bara vara på väg!

Om någon läsare är på jakt efter fina vägar för till exempel motorcykelåka så kan jag varmt rekommendera väg 7/72 från Nederland upp till Estes Park och faktiskt överhuvudtaget Colorado-delen av klippiga bärgen.

Sara hade läst om ett hotell vid namn Stanley i Estes Park som hon gärna ville besöka. Estes Park ligger strax nordväst om Denver och där var vi nu. Någon som känner igen hotellet från någonstans?

Svaret är att The Stanley Hotel är platsen där Stephen King kom på idén till boken The Shining och även började skriva på den. Kubrick-filmen spelades inte in här men väl miniserien med samma namn (som Stephen King själv regisserade). Welcome to The Overlook Hotel.

That’s swell. I like ya, Lloyd. I always liked ya. You were always the best of ’em. Best god-damn bartender from Timbuktu to Portland, Maine – or Portland, Oregon for that matter.

Väl på plats var det lätt att se vart Stephen King fått inspirationen till boken från.

We’ve always been the caretakers

Förutom själva hotellet i sig hade de också ett litet museum i källaren som innehöll rekvisita från The Shining och oväntat nog så visade det sig att hotellet varit med i en annan film också. Slutet på Dum&Dummare (när de är på hotellet) var faktiskt inspelat här. Topp!

Blev nog lite påverkad av hotellet, tur att vi inte stannade över vintern

Efter en mysig middag var det dags att gå och lägga sig och jag är normalt inte den som sover dåligt men med alla mystiska ljud som var här och efter att ha sett båda Shining-versionerna blev det inte många minuters sammanhängande sömn. Men kanske var det inte bara det..? Kanske finns förklaringen i filmerna från övervakningskamerorna på hotellet?

Vilda Västern Runt – Dag 1 till 5

Den 29:e juni styrde vi alltså bilen österut för att ta oss mot det första delmålet som var South Padre Island i sydöstra Texas. Vi ville vara framme där på Independence Day 4:e juli för att se fyrverkerierna som skulle vara något i hästväg. Avfärd från San Diego skedde aningen sent på dagen så vi bestämde oss för att stanna redan i Yuma som ligger ungefär 25-30 mil bort och det blev detta – Yuma Cabana, som fick stå för första bortanatten. Yeah yeah!

Just i slutet av juni i år så började sydvästra USA få rekordtemperaturer och att börja med Arizona just då kändes… helrätt! Att röra sig i 50-gradig värme och att andas var ungefär som att vara i en bastu innan man hällt på vattnet. Lite torr i munnen, japp.

Nästa stopp på resan var Tucson Arizona och väl där lyckades vi hitta en helt fantastisk liten vingård vid namn Charron Vineyards. Vinet tillsammans med en efterföljande tropisk storm (!) var en helt perfekt kombination för svalka efter milen i öknen. Vinerna var för övrigt väldigt väldigt trevliga – för några dollar fick man prova en mängd olika mycket karakteristiska viner, ett smakade t.ex. hallon, var rött, lätt mousserande och rekommenderades att serveras kylt.

There is a storm coming, Mr ~~Wayne~~ Ilis…

Inget USA utan Drive-thru. Bankomater, mat- och spritbutiker, restauranger (såklart) och även en av våra favoriter – Starbucks.

Dagen efter började det plötsligt dyka upp stora vägskyltar som rekommenderade ett stopp för att kolla in THE THING… Mil efter mil av reklamskyltar för detta gjorde ju att vi helt enkelt inte kunde hålla oss (nope, gick inte) utan åkte in och betalade priset (en dollar) för att få se… THE THING. Vad det var kan jag tyvärr inte säga men… life changing moment!

Dag tre valde vi att spendera på vägarna genom New Mexico som inte var mycket mer än öken, några kullar och motorväg. Det kan tänkas att det skulle kunna finnas något mer i denna delstat. Men nej. I New Mexico finns det endast öken, några få låga kullar och motorväg.

Och efter många mil och mycket sand fick vi äntligen se dessa två. Wop wop!

Innan vi hann över gränsen hann dock Sara pröva en sak för första gången som verkligen lyste upp hennes dag. Möjligen var det också en lika stor life-changer som THE THING var för mig. Jag tror kanske det. Sara tror det. Låt mig presentera: Snowballs!

Och jag fick äntligen äntligen äntligen pröva på att beställa SUPERSIZE!

Vi landade i El Paso som är en stad som ligger i västra Texas på gränsen till Mexiko. På den mexikanska sidan heter den Juarez och där vill man enligt uppgift inte vara alls då det är väldigt mycket kriminalitet där. Men El Paso var hur som helst mycket trevligt! Köttsuget hade här uppnått helt orimliga höjder (vi var ju i Texas!) vilket gjorde att vi fick avsluta dagen med… steak.

Vi åkte vidare genom Texas (som för övrigt är dubbelt så stort som Tyskland) och ju längre söderut vi kom desto grönare blev det. Inte riktigt så jag föreställde mig Texas…

Vi avslutade dagen i staden Junction med äkta Texas-BBQ och en öl på det lilla motellet.

Den 3:e juli och den sista vägsträckan vi körde innan vi var framme i staden Brownsville vid South Padre Island gick fort och smidigt. Vi körde här igenom någon form av insektsinvasion. Har aldrig varit med om något liknande men jag tror att dessa vilda självmordsflygare gillade Jeepen…

Lunch på International House Of Pancakes, IHOP. Fruktansvärt gått första halvan av pannkaksberget!

Andra halvan var lite… tuffare.

Och nu var vi framme i Brownsville / South Padre Island!!!

Vilda Västern Runt – Kort om resan

Nu är vi tillbaka i San Diego igen! Eller nåja – tillbaka i Rancho Bernardo iallafall som är en liten stad strax nordöst om San Diego. Har börjat leta boende för höstterminen så smått och ska åka och kolla på en imorgon som verkar väldigt lovande. Är lätt trött (men nöjd i hela mig) och tror att jag vet lite mer om hur det känns att vara rockstjärna på turné.

Men först en kort hälsning.

Sista juni lämnade vi San Diego med bilen fullpackad med kläder, kylväska, kamera och annat livsnödvändigt för att bege oss österut och påbörja vår månadslånga roadtrip – Vilda Västern Runt! Jag har aldrig under mina 32 år gjort något liknande så när vi väl maganiserat de ägodelar vi inte skulle ha med oss och lämnat San Diego bakom oss infann sig en något lustig känsla. Inget hem och mer än men månad av oplanerad resa framför oss.

Själva resan i sig blev en ”rundtur” kring Klippiga Bergen och samtidigt försökte vi täcka stora delar av västra USA-halvan. Idén till resvägen fick vi från en trevlig filur i Salton City under vår kortare resa under vårlovet. Resvägen innehöll klimatmässigt allt från 50-gradig öken i Arizona, fuktigt nästan tropiskt klimat med stormar i sydöstra Texas, frodiga skogar uppe i norr och till och med snö (!) längst upp i Klippiga bergen.

…och i siffror:
Körda mil: 1350
Dagar på väg: 36
Antal hotell/motell/B&B: 29
Besökta delstater: 12

Boende efter vägen bokade vi allteftersom med Hotels, Priceline och Hotwire. Priceline har en väldigt trevlig sak som heter Express Deals där man inte får se vilket hotell det är när man bokar (men väl hur många stjärnor, pris och om det finns pool etc.). För detta får man mellan 10 % och 50 % rabatt. Jag tycker också det är ett stort plus när man inte vill lägga så mycket tid på att undersöka var man ska bo som i vårt fall där vi stannat en eller två nätter per ställe. Finns också app till de tre stora plattformarna vilket är mycket bra när man är på resande fot. Om någon tänkt göra något liknande någon gång så räkna med ungefär 300-400 kronor per natt för helt ok hotell.

Och till sist – en av många fördelar (kanske den största?) med att göra en sån här resa är den mäktiga schamposamlingen man har när man väl kommer hem igen.

Mer om höjdpunkterna under resan kommer i nästkommande inlägg… 🙂

Rickard och Pappa på besök – Truckerkeps i L.A. (Dag 3)

Tisdag, upp tidigt och tidigt iväg. De fyra hjältarna lämnade nu San Diego för några dagar för att undersöka andra delar av Kalifornien. Två av oss hade så klart ingen aning om vart vi skulle men snart började Los Angeles-skyltarna swischa förbi vilket väckte en del misstankar.

Första stoppet var på Starbucks strax norr om San Diego (det finns över 13 tusen Starbucks i USA..) där vi handlade frukost som vi tog med ner till stranden. Väl där presenterades vad vi skulle göra – det var dags för att åka en bit av vackra Highway 1 upp längst med kusten. Och inte bara det – vi skulle alla utföra uppgiften iklädda specialtillverkade truckerkepsar.

Färden tog oss upp längs Los Angeles kust och vi stannade till vid några av alla de kända stränder som kom i vår väg (Venice, Huntington, Laguna etc.). Rickard fick ett hett erbjudande att sommarjobba som badvakt och funderade länge och väl på att stanna vid vackra Newport Beach.

Om någon är intresserad av materialet som delades ut tillsammans med kepsarna så går det att hämta här.

De stadsdelar som ligger nära havet här är verkligen jättefina och tvättäkta Kalifornien. Efter denna överdos av surf-känsla, folkabussar och palmer stannade vi för att äta lunch på Umami som ligger mycket högt på min topplista över de godast hamburgare här i USA. Här är en liten film från just Umami.

Road-tripens första boende var Tangerine Hotel som är beläget precis på gränsen mellan stadsdelarna Burbank och Hollywood i Los Angeles. Hotellet har den klassiskt amerikanska motell-looken men är ändå väldigt modern inrett med en liten och väldigt skön pool.

Vi lade in packningen och körde sedan ner till Hollywood för en guidad rundtur på Hollywood Boulevard med Red Line Tours. Rundturen var till fots och började vid Graumans egyptiska teater där guiden bland annat berättade om att begreppet filmstjärna uppfanns av Sid Grauman för att höja skådespelarnas status i samhället. Vår guide var väldigt trevlig och rundturen gav en mycket bra inblick i Hollywoods historia och nutid.