Etikettarkiv: öken

Vilda Västern Runt – Dag 36 och 37

10 mil nordväst om Santa Barbara ligger Pismo Beach som verkligen inte är vilken strand som helst. Här får man till skillnad från alla andra stränder i Kalifornien faktiskt köra bil nere på stranden. Precis intill ligger Oceano Dunes – stora, mjuka, vita, mysiga sanddynor så långt ögat kan nå.

Innan vi kom ner till själva stranden åkte vi genom ett litet samhälle och när vi till slut kom fram till ingången och betalat oss igenom var vi framme. Vilket ställe! Människor i alla åldrar som verkligen njöt av livet. 5-åringar på små crossar och 50-åringar vid sina husbilar, hillbillies i pickups och vi i vår Jeep – alla delade på detta fantastiska område.

Vi åkte omkring lite här och Jeepen trivdes som fisken i vattnet i den mjuka sanden. Lågväxel och inkopplad fyrhjulsdrift gjorde oss hungriga och efter någon timmas körning var det dags för picknick-lunch vid havet.

http://www.youtube.com/watch?v=dwoS1n1Fnaw&feature=youtu.be
The American Dream.

Stranden och sanddynorna försvann i backspegeln när vi lämnade Pismo Beach och snart såg vi skylten till detta ställe – Feed this bad boy!!

Känt från TV och något som visade sig vara resans kanske mest lustiga grej – strutsmatning. Men först ett litet missöde med inlåst bilnyckel… Som tur var var bakluckan olåst och efter lite cirkuskonster var ordningen återställd. Tada!

Strutsar är förresten ett väldigt skumt djur… finns det något djur som är mycket fulare än en struts? Och upplevs som mer ointelligent? Sorry alla strutsar men nej, antagligen inte.

Ja, jag menar dig. Ja du där. Ge mig mat! GE MIG MAT NU!!! NU NU NU!!!!

Going down @ 0:14…

http://www.youtube.com/watch?v=60cJoRPaFjg&feature=youtu.be

Lite mer av en dramatisering… Men ändå, BANG @ 0:46.

http://www.youtube.com/watch?v=g0H7QXyYuD0&feature=youtu.be

När skrattfesten hos strutsarna var över återvände vi till bilen för att ta oss de sista milen ner till resans sista mål – vackra Santa Barbara. Till dagen efter hade vi bokat in en guidad tur till vingårdar i Santa Ynez-dalen strax norr om Santa Barbara så vi gick och lade oss för att vara redo på vad än detta kunde innebära.

Företaget vi bokat med hette Grapeline och vi blev upphämtade ganska tidigt på morgonen för att hinna med de fem olika vingårdar vi skulle få åka till enligt deras hemsida. Lite frukost på hotellet först. Nomnomnomnom.

Vår guide och chaufför hette Tom och han skulle visa sig vara en fantastiskt trevlig, lustig och bra guide. Lätt 5+. När vi kom ombord på den lilla bussen var det bara vi och två andra och när vi fortsatte plocka upp folk längs med vägen var stämningen sådär lugn, artig och trevande som den är när man träffar nya människor för första gången. Detta skulle dock komma att ändras under dagen…

Första vingården vi skulle till var Firestone som är en ganska stor producent av vin och här visades vi runt och en guide berättade om de olika delarna i deras produktion, allt från hur de skötte vinrankorna till hur vinet skördades och lagrades. Visste du att de flesta vinrankor i Kalifornien har amerikanska rötter men europeiska ”ovandelar”? Efter detta fick vi äntligen prova deras viner, mums.

Vi åkte snart vidare mot nästa stopp som var Lincourt Vineyards, en betydligt mindre producent och med mycket mer hemma hos-känsla vilket var fanastiskt! Vinerna var väldigt goda och här köpte jag en flaska med mig hem som vi faktiskt avnjöt för ett par dagar sedan.

Vår genomtrevliga guide Tom inspekterar fyndet. Fick godkänt som tur var.

Här bjöds vi också på lunch och nu började stämningen verkligen höjas men det var inget mot hur det skulle vara efter stopp nummer tre som var vingården Sunstone. Här var det fullt party inne i provningslokalen och antalet viner man ville prova (eller hur många gånger man ville prova samma vin) var… godtyckligt. Woho!

Nästan hela gänget från bussen. Och vilket gäng sedan!

Siste planerade stoppet var vid Shoestring Winery – också en lite mindre vinproducent och här höll ägaren i själva provningen och berättade om vingårdens historia och annat vilket tillförde mycket till provningen.

När alla vingårdar var avklarade kastade Tom helt fräckt in en extra provning på en liten vinbar i Solvang (danska kopplingar) och det var det ingen som tackade nej till.

Och med denna fantastiska upplevelse och sakta gåendes tillbaka till hotellet i solnedgång var vår Vilda Västern Runt-resa över. Den här resan har utan jämförelse varit den bästa reseupplevelse jag varit med om och är något jag aldrig kommer glömma. Helt fantastiskt.

Vilda Västern Runt – Dag 1 till 5

Den 29:e juni styrde vi alltså bilen österut för att ta oss mot det första delmålet som var South Padre Island i sydöstra Texas. Vi ville vara framme där på Independence Day 4:e juli för att se fyrverkerierna som skulle vara något i hästväg. Avfärd från San Diego skedde aningen sent på dagen så vi bestämde oss för att stanna redan i Yuma som ligger ungefär 25-30 mil bort och det blev detta – Yuma Cabana, som fick stå för första bortanatten. Yeah yeah!

Just i slutet av juni i år så började sydvästra USA få rekordtemperaturer och att börja med Arizona just då kändes… helrätt! Att röra sig i 50-gradig värme och att andas var ungefär som att vara i en bastu innan man hällt på vattnet. Lite torr i munnen, japp.

Nästa stopp på resan var Tucson Arizona och väl där lyckades vi hitta en helt fantastisk liten vingård vid namn Charron Vineyards. Vinet tillsammans med en efterföljande tropisk storm (!) var en helt perfekt kombination för svalka efter milen i öknen. Vinerna var för övrigt väldigt väldigt trevliga – för några dollar fick man prova en mängd olika mycket karakteristiska viner, ett smakade t.ex. hallon, var rött, lätt mousserande och rekommenderades att serveras kylt.

There is a storm coming, Mr ~~Wayne~~ Ilis…

Inget USA utan Drive-thru. Bankomater, mat- och spritbutiker, restauranger (såklart) och även en av våra favoriter – Starbucks.

Dagen efter började det plötsligt dyka upp stora vägskyltar som rekommenderade ett stopp för att kolla in THE THING… Mil efter mil av reklamskyltar för detta gjorde ju att vi helt enkelt inte kunde hålla oss (nope, gick inte) utan åkte in och betalade priset (en dollar) för att få se… THE THING. Vad det var kan jag tyvärr inte säga men… life changing moment!

Dag tre valde vi att spendera på vägarna genom New Mexico som inte var mycket mer än öken, några kullar och motorväg. Det kan tänkas att det skulle kunna finnas något mer i denna delstat. Men nej. I New Mexico finns det endast öken, några få låga kullar och motorväg.

Och efter många mil och mycket sand fick vi äntligen se dessa två. Wop wop!

Innan vi hann över gränsen hann dock Sara pröva en sak för första gången som verkligen lyste upp hennes dag. Möjligen var det också en lika stor life-changer som THE THING var för mig. Jag tror kanske det. Sara tror det. Låt mig presentera: Snowballs!

Och jag fick äntligen äntligen äntligen pröva på att beställa SUPERSIZE!

Vi landade i El Paso som är en stad som ligger i västra Texas på gränsen till Mexiko. På den mexikanska sidan heter den Juarez och där vill man enligt uppgift inte vara alls då det är väldigt mycket kriminalitet där. Men El Paso var hur som helst mycket trevligt! Köttsuget hade här uppnått helt orimliga höjder (vi var ju i Texas!) vilket gjorde att vi fick avsluta dagen med… steak.

Vi åkte vidare genom Texas (som för övrigt är dubbelt så stort som Tyskland) och ju längre söderut vi kom desto grönare blev det. Inte riktigt så jag föreställde mig Texas…

Vi avslutade dagen i staden Junction med äkta Texas-BBQ och en öl på det lilla motellet.

Den 3:e juli och den sista vägsträckan vi körde innan vi var framme i staden Brownsville vid South Padre Island gick fort och smidigt. Vi körde här igenom någon form av insektsinvasion. Har aldrig varit med om något liknande men jag tror att dessa vilda självmordsflygare gillade Jeepen…

Lunch på International House Of Pancakes, IHOP. Fruktansvärt gått första halvan av pannkaksberget!

Andra halvan var lite… tuffare.

Och nu var vi framme i Brownsville / South Padre Island!!!

Rickard och Pappa på besök – Kaktusar och brott (Dag 7)

Det var dags för roadtripens sista dag och därmed dags att börja resan hem mot San Diego igen. För att orka med en lång dag i bilen laddade vi stenhårt med den mumsiga buffén ”hemma” på Bellagio.

Cheerio Mr Las Vegas och på återseende.

Istället för att ta den snabba motorvägen hela vägen till San Diego valde vi en avstickare över San Bernardino-bergen via väg 247 från Barstow och sedan väg 18 genom bergen. Men innan vi kom upp i berget var det dags för lite ökenspaning för att få känna och klämma på några livs levande kaktusar.

Vi gasade sedan vidare och andrepiloten fick ta över ratten för ett tag.

Vi började klättringen upp i bergen och stannade några gånger för att titta på de storslagna vyerna. En klar kontrast i landskap från öknen och detta bara ett par kilometer upp. Temperaturen sjönk också med 15 grader eller så vilket svalkade skönt efter ökenvärmen.

Vem är det som kommer klättrande upp för berget? En solklar blodad klättertand efter Kelso Dunes.

Detta…

lite som detta..?

Och sen blev det bara konstigare… Det kan ha varit något med bergen men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här bilden.

Kortfilm med bilåka!

Mitt i San Bernardino-bergen ligger Big Bear som på vintern är en skidort. Här passade vi på att äta lunch på Taco Bell och spana in sjön innan vi fortsatte hemåt.

…men innan vi åkte den sista lilla biten hem till San Diego gick pappa ut på jakt efter den livsfarliga amerikanska jättekotten. Och lyckades faktiskt fånga en redan efter ett par timmar. Woho!

Bellagios buffé
San Bernardino-bergen
Taco Bell

Rickard och Pappa på besök – Mot öknen! (Dag 5)

Vi vaknade upp där vi skulle (som tur var) i Burbank L.A. och hoppade raskt in i bilen för att bege oss mot starten av en mycket klassisk vägsträcka i Los Angeles – Mulholland Drive. Denna skulle ta oss till nästa del av äventyret som var historiska Route 66 men först lite frukost.

Mulholland Drive har många fina utsiktsplatser med storslagna vyer över Los Angeles och har också använts i en mängd filmer och serier.

: Utsikt 1

: Fotografering in action

: Från filmen ”Mulholland Drive”?

: Utsikt 2

: Ta..

: ..da!

: Hallå där

: Kameror redo!

Varsegoda att följa med på en sväng!

Från denna väg har man även ett utsökt tillfälle att se den klassiska skylten. Visste ni förresten att det först stod HOLLYWOODLAND och att skylten från början var en reklamskylt för att köpa mark i Hollywood?

Vi följde Mulholland hela vägen till Hollywood Freeway (med ett par felkörningar på vägen) innan vi fortsatte österut på Route 66. Här lite bilåka på Foothill Freeway någonstans mellan Pasadena och San Bernardino. DJ Rickard briljerar så klart.

Mot slutet av Foothill Freeway vände vi norrut för att åka igenom Cajon-passet som går mellan San Gabriel- och San Bernardino-bergen upp mot Mojave-öknen och… värmen. Närmare 40 grader i skuggan väntade oss när vi öppnade dörrarna och det var dags för hamburger-lunch på Dennys i Barstow.

Nomnomnom

Vatten och proviant i form av Beef Jerky och chips inhandlades sedan på Walmart innan vi fortsatte än längre in i landet.

Mycket av Route 66 har förfallit och övergivits när modernare motorvägar tagit över trafiken vilket skapat en lite läskig postapokalyptisk miljö.

Men i bilen var det inte fullt så spöklikt… Stepplöparjakt!

Vi åkte vidare längs med Route 66 / 40 österut med välmatchad musik i bilen. Den här informationen delades också ut under resans gång.

På utsidan.

…och på insidan?

Dags för det fantastiskt fina Mojave-reservatet. Rekommenderar alla som har möjlighet att besöka detta, magnifik tystnad och miljö. Har skrivit lite om detta tidigare när vi besökte det under Spring Break.

Några mil in presenterades resans enda fysiskt krävande aktivitet – att bestiga Kelso Dunes… och inte hur som helst. I varm ökentemperatur och raskt tempo. Hey ho!

Nästan uppe (och med en hel del mjölksyra)!

För vissa är inget tufft nog… Ironman-pappa bestämde sig så klart för att bestiga berget på hårdaste möjliga sätt. Respekt.

Dynan är erövrad!

Dags att ta sig ner igen! Man hör det inte så bra i filmen men när man hoppar i sanden så ger den ifrån sig ett väldigt karakteristiskt ljud. Dokumentärfilmsdags.

Två timmar senare var vi nere på fast mark igen.

Och så här rosigmosig kan man bli efter en dag i öknen…

Vi åkte i lugnt tempo genom öknen tills solen gick ner mot en välförtjänt middag.

Som bestod av en äkta amerikansk Big Mac.

: McDonalds

: Vem är det som gömmer sig i Driven?

: Nomnom igen!

Och efter en lång dag kraschlandade vi till slut i våra sängar som den här gången came with a view. Godnatt…

Mulholland Drive
Route 66
Mojave Preserve
Kelso Dunes
McDonalds
Denny’s

Spring Break Safari – Dag 4

Med eld i kaminen och med ökenvinden lätt vinande i tältduken sov vi gott några timmar tills det var dags att gå upp för att se på soluppgången över Mojave.

Det blir lika kallt på natten som det är varmt på dagen i Mojave. Filt-läge på.

Efter att solen gått upp hittade vi den här samlingen med gamla burkar. Det är ju inte för inte som man börjar fundera lite på hur de hamnade här mitt i öknen. Bönburkar från ett gäng cowboys som stannat här för länge sedan månne?

Hotellet hade en liten mexikansk restaurang som vi åt frukost på. Jag åt något som kallades för Skosula (stekt ägg på tortilla med salsa på). Väldigt väldigt gott!

Vi packade ihop oss så smått och begav oss mot mitten av Mojave-reservatet längs med enkla grusvägar som stundvis gick precis bredvid järnvägsrälsen. Här såg vi även lite djur – ett bältdjur, små jordekorrar, en kanin och lite ödlor (som alla sprang iväg innan vi hann fota dem).

Sara blev så orolig för de stackars djuren att hon tog över ratten för ett tag.

Vi kom så småningom ner till Kelso Visitor Center där vi hittade information om något mäktigt. Mitt i Mojave ligger det en jättejättejättestor sandhög med sanddynor som är uppemot 200 meter höga. Vi bestämde oss för att åka dit och försöka bestiga dessa.

Det rekommenderades att göra detta tidigt på morgonen eller sent på kvällen på grund av värmen men vi trotsade detta och började vår bestigning mitt på dagen istället. 30 grader och vindstilla. Vid sanddynornas början tyckte jag det påminde lite om stranden på Böda..

Det ser inte så stort och högt ut på bilden men kan garantera att det var det i verkligheten. Från starten och till toppen tog det ungefär två timmar. Värmen och ansträngningen var utmanande men vi kämpade på.

..och till slut! Efter ett antal vattenduschar och några liter mjölksyra stod vi båda uppe på toppen och blev belönade med en 360 graders utsikt utöver det vanliga. Breathtaking som de säger här.

Man kan se storleken på dynerna här, den lilla pricken i mitten är Sara.

Trötta och inte så lite stolta över att vi nått toppen åkte vi västerut mot en annan sevärdhet. I Mojave finns det en mängd ej aktiva vulkaner som går att se från vägen.

Vid minst en av dessa finns något som kallades för Lava Tubes som är tunnlar som bildats när lavan runnit ner för vulkanens sida. Just dit vi åkte finns en sådan där taket rasat in på ett ställe vilket gör att man kan gå ner i den. Men först ett par godispersikor för att stärka nerverna.

Vi gick en bit in i tunneln men sen blev det helt mörkt och utan ficklampor nöjde vi oss med det.

Lava-kontakt av första graden.

Vi avslutade dagen med att åka tillbaka till Baker och äta Gyros innan vi återigen vek av norrut för att ta oss mot Amerikas finlandsbåt nummer 1 – Las Vegas.

Spring Break Safari – Dag 3

Dag nummero tre började med att vi lämnade Ramada Inn och letade upp en biltvätt. Öknen är oväntat nog är full av.. damm.

Vi åkte sedan i östlig riktning på väg 15 mot nästa mål som var ett reservat vid namn Mojave några mil söder om Las Vegas. Planen var att åka igenom och undersöka reservatet under dagen för att sedan stanna för natten i det lilla samhället Nipton.

På kartan såg vi att det fanns en spökstad i närheten av Barstow och vi kunde så klart inte hålla oss från att åka och titta. Spökstaden visade sig heta Calico men spökligheten var dock inte riktigt som vi föreställt oss utan mer av en turistattraktion med skyltar, restauranger, shower och butiker. Staden var delvis återuppbyggd i tidstypisk stil och det fanns mycket intressant information om stadens historia. Calico var en gång i tiden en stad med 1200 invånare som byggts upp med anledning av de stora silverfyndigheterna i området. När silverpriset kraschade dog också staden ut och folk flyttade.

Allt som fanns att titta på i Calico gjorde att vi blev lite sena till Mojave så vi åkte raskt vidare mot Baker för lunch när vi träffade på något vi inte sett på länge.

Efter ett par timmars bilkö utan synlig anledning mitt ute i Mojave-öknen kom vi fram till Baker och i och med det lunch på Denny’s!

Då klockan nu blivit så pass mycket bestämde vi oss för att skjuta upp Mojave-reservatet till morgondagen och istället åka direkt till Nipton.

Anledningen till att vi valde just Nipton var dels att det låg väldigt bra och nära Mojave men också för att de har de här lite speciella och supermysiga tältstugorna. Kändes nästan som ett tält med fladdrande tak och ljud från naturen men med riktig säng, bord och vedeldad kamin. Det blir kallt på nätterna i Mojave så kaminen fick gå varm hela natten.

Det visade sig också att Hotell Nipton har något som är väldigt ovanligt för ett hotell i en öken. En räddare i nöden när det blir som varmast – en bastu.

Middagsplanerna för kvällen bestod av korvgrillning så vi tände en eld och satt och väntade på solnedgången, grillade vår korv och njöt av ökenlivet.

Spring Break Safari – Dag 2

De två safari-hjältarna associerade fritt kring namnet Salton City. Hjälte nummer ett tänkte på saltlakrits och nummer två fick mer Lucky Luke-vibbar med vilda västern och bröderna Dalton.

Salton Sea ligger öster om Salton City och är en litet speciell sjö då den blir någon procent saltare för varje år som går. Det gör att art för art sakta dör ut i den den och flyter upp på dess stränder i en garanterat ickelevande form. Enligt en Saltian är det enbart Tilapia som lever i sjön nu för tiden. All denna döda fisk gör också att det från och till luktar.. fisk.. längs med stränderna.

Vi lämnade motellet bakom oss och åkte ner mot denna sjö. Miljön på vägen ner kunde varit hämtad ur någon postapokalyptisk film – lite kusligt i min mening.

Nere vid stranden gick vi ur bilen och ner till vattnet. ”Stranden” bestod av något som såg ut som korallkross blandat med fiskhuvuden och fiskrester. Tror inte det är så många som badar här trots namnet Salton Beach. Vi åkte sedan någon mil längs med sjön på en improviserad väg.

Tillbaka ute på asfalt igen åkte vi norrut på väg 86 upp mot Indio där vi stannade för att fylla på reserverna med några mumsiga tacos från mumsiga Taco Bell. Full fart österut på väg 10 och ett ögonblick senare svängde vi av norrut upp igenom Joshua Tree National Park. Då målet för dagen var att köra igenom parken för att till eftermiddagen nå en annan nationalpark (Mojave Preserve) hade vi inga planerade äventyr här. Ett oplanerat blev det dock då vi en bit in i Joshua Tree svängde vi av för att köra Daves Road.

Efter någon timma på denna grusväg blev vägen sämre och sämre och till slut blev den så dålig att vi inte vågade fortsätta – så vi vände och åkte tillbaka hela vägen igen. Lite så här såg det ut.

Vi höll oss sedan borta från spännande småvägar resten av dagen och tog oss snabbt och effektivt ut ur parken.

Väl ute tog vi väg 62 en bit västerut för att sedan vika av upp på väg 247 mot småstaden Barstow som blev vårt mål för natten. Tankade bilen med bensin och oss själva med en köttbit och sen var det läggdags på hotellet för kvällen – Ramada Inn.

Spring Break Safari – Dag 1

Translate to English

Spring Break, smaka på de orden. Ger de inte ofantligt mycket mer associationer till roliga och fantastiska aktiviteter än påsklov, sportlov och allt vad samma sak heter i Sverige? Begreppet bygger samtidigt upp en hel del förväntningar och kanske även lite press och stress. Och mycket riktigt – efter en Spring Break-dag eller två i San Diego var vi pressade och stressade som få (eller inte) och bestämde oss för att åka på några dagars egenregisserad safari.

Nu kanske du tror att det här är vilken vanlig Spring Break-safari som helst? Nej så är det faktiskt inte för det här är Peters och Saras ökensafari. Jojomen, så är det.

Med en fullpackad, fulltankad och nytvättad bil åkte vi österut på 8:an mot bergen runt den lilla orten Alpine strax öster om San Diego. Några kilometer upp och hungriga som få fällde vi ut våra stolar mitt i ingenmansland och åt den medpackade frukosten.

Väl tillbaks på 8:an åkte vi vidare österut och valde efter ett tag att byta till en mindre väg vid namn 79 och även ändra riktning från östlig till nordlig. Denna väg är långsamt stigande och slingrar sig upp till det lilla samhället Julian som en gång i tiden var ett centrum för guldgrävare. Nu för tiden har dock flertalet guldletarna ersatts med väldigt tappra och modiga äppelpajsletare.

Det märktes att Julian ligger så pass mycket högre över havet än San Diego och motorvägen vi lämnat bakom oss. Trots att vi bara åkt ett par mil så blev det runt 10 grader kallare och en helt annan växtlighet på bara denna korta sträcka. Men stopp och belägg nu.. du börjar kanske undra var den där öknen i ökensafarin tog vägen? Jo det är så att från Julian så slingrar sig vägen ner till dagens riktiga mål – Anza-Borrego Desert State Park.

I Anza-Borrego Desert State Park vid ett ställe som heter Borrego Springs finns det ett vandringsspår vid namn Borrego Palm Canyon Trail och detta tog vi oss an. Här slog det mig att det nog var bra att åka till öknen så här års och inte senare. Att vandra i 30 grader som det var nu är lite svettigt men på sommaren kan det bli både 45 och 50 grader i dessa trakter. En annan sak som är kul på våren är att kaktusarna blommar vilket gör att det normalt sett ganska färgfattiga ökenlandskapet får lite färg.

Vandringsspåret bjöd på vår första orm, en vild get, en oas och väldigt mycket annat att titta på.

Efter någon mils ökenvandring var vi väldigt nöjda med vad öknen gett oss och åkte mot motellet i Salton Sea för en god natts sömn.

Min nummer 23, ”nöjd”:

To be continued..

Peters blogg om San Diego

Om mig och mina studier på SDSU i San Diego och annat som intresserar mig i vardagen.

Etikettarkiv: öken

Vilda Västern Runt – Dag 36 och 37

Vilda Västern Runt – Dag 1 till 5

Rickard och Pappa på besök – Kaktusar och brott (Dag 7)

Bellagios buffé

San Bernardino-bergen

Taco Bell

Rickard och Pappa på besök – Mot öknen! (Dag 5)

Mulholland Drive

Route 66

Mojave Preserve

Kelso Dunes

McDonalds

Denny’s

Spring Break Safari – Dag 4

Spring Break Safari – Dag 3

Spring Break Safari – Dag 2

Spring Break Safari – Dag 1