Etikettarkiv: sevärdheter

Vilda Västern Runt – Dag 34 och 35

San Francisco – staden med de branta backarna, den intressanta blandningen av arkitektur, spårvagnarna, Alcatraz och så mycket mer. Det var dags! Vi hade ingen direkt plan utan började med att leta upp närmsta spårvagn som tog oss från vårt lilla centralt belägna hotell vid namn Grant Hotel ner till den kända stadsdelen Fisherman’s Wharf.

Här knatade vi runt lite i det lite blåsiga men vackra vädret. Runt omkring oss fanns en fiskmarknad, små restauranger och massor med människor som njöt av tillvaron och vädret. En av favoriträtterna här i krokarna var en fisk och skaldjurssoppa (”chowder”) som serverades i ett surdegsbröd liknande en stor småfranska. Nere vid vattnet kunde man se över till den mer än välkända fängelseön.

Precis vid vattnet låg också ett spelmuseum med en massa gamla arkadspel som var tillgängliga för allmänheten. Vi kunde inte hålla oss och gick in för ett spel eller två.

Klassikernas klassiker. Bonuspoäng 1 om du kan gissa vad spelet heter, bonuspoäng 2 om du kan gissa vem som har 15 poäng och vem som har 5.

Allt spelande gjorde oss lite hungriga så vi promenerade bort till Pier 39 där vi tänkte försöka oss på att hitta en restaurang. Vi lyckades faktiskt och till vår stora förvåning var det faktiskt riktigt bra mat och service trots turistfälle-placering och allt. 5 stjärnor till Fog Harbour Fish House. Den numera välkända chowdern, ostron och lite annat smått och gott och ett glatt gott vitt lyfte både humör och energinivå.

En lång promenad tog oss sedan upp och ner för olika gator i de centrala delarna av San Francisco. Vissa av backarna är verkligen inte att leka med så det var verkligen tur att vi laddat med en riktigt ordentlig lunch innan!

San Francisco har en ganska stor och intressant kinesisk stadsdel och den ville vi inte missa så efter ett par timmars spatserande runt i staden gick vi dit. Och vi behövde inte fundera på om vi kommit till rätt ställe.

Sara hade ett och annat att säga om de skyltfönster där matbutikerna stolt visade upp sina varor. Men förbjuda… är inte det att ta i?

http://www.youtube.com/watch?v=ootUHnoib40&feature=youtu.be
Efter allt promenerande bestämde vi oss för en lugn kväll med bio och mys i den japanska stadsdelen (japp, det finns en sådan också).

Nästföljande dag innan vi lämnade San Francisco tog vi en tur till den ikoniska Golden Gate och promenerade en sväng ut på den.

Innan vi fortsatte vår färd längs med Highway 1 fanns det två viktiga saker kvar att göra. Det första var att spana in Golden Gate från undersidan. Nu kanske du undrar hur Golden Gate ser ut underifrån? Jo, såhär ser den ut.

Det andra vi var tvungna att göra var förstås att hamna i en trafikstockning. Och på Lombard Street av alla ställen!

Eftermiddagen spenderades längs med världens vackraste kust och område vid namn Big Sur. Här körde vi lite fel så det blev ett antal mil söderut för att sedan få backa tillbaka norrut igen. Men vad gör väl detta när utsikten såg ut så här?

Vi vek till slut av inåt landet och och när solen sakta började närma sig horisonten infann sig ett lätt vemod. Resan som i början hade känts lika oändlig som ett sommarlov gjorde när man var liten skulle faktiskt ganska snart komma till sin ände. Men än var det några dagar kvar och när vi gled fram genom vinfälten norr om Santa Barbara kändes livet allt bra ändå!

Vilda Västern Runt – Dag 29

Vi var alltså i Seattle nu och vi började dagen med att åka från vårt hotell i Lynnwood strax norr om Seattles stadskärna in till centrum. Efter lite snurrande lyckades vi hitta en parkering i närheten av en av Seattles ikoner, det 184 meter höga tornet Space Needle.

När vi vandrade runt här i området kändes det faktiskt lite som hemma då Seattle påminner väldigt mycket om Stockholm med närheten till vattnet, klimat och även arkitektur och att det faktiskt finns en tät stor lågbyggd stadskärna. Seattle är hemstad till flera internationella kaffekedjor, bland annat Starbucks. Kaffe- och Rymdnålskombo? Varför inte tänkte vi.

Precis vid Space Needle ligger ett museum med det småknepiga namnet Chihuly Garden and Glass. Här har glaskontnären Dale Chuhulys ställt ut sina fantastiska verk. Vi började inomhus i klassisk museimiljö där vi fann glas i fantastiska former och färger. Mycket häftigt!

Det mesta här i världen som är riktigt bra är från detta år, väldigt tydligt.

När vi var klara på insidan gick vi ut i den lilla trädgården där glasskulturerna placerats ut bland växterna. Här i solljuset skapade mixen av riktiga växter och ”växter” i glas en väldigt speciell miljö och känsla.

Där på plats fanns tyvärr också en mycket irriterande guide som envist skulle ha långa intetsägande utlägg om skulpturerna och annat. Lite tråkigt då det tog bort en del av den magiska känslan…

http://www.youtube.com/watch?v=K9RDngtV4fE&feature=youtu.be

Och tyvärr så förföljde han oss mer eller mindre genom större delen av utställningen.

http://www.youtube.com/watch?v=jtWhEE01FIA&feature=youtu.be

Vi lämnade museet och rymdnålen bakom oss för att äta lunch nere vid vattnet på en liten fiskrestaurang innan vi promenerade upp till den stora fiskmarknaden vid Pike Place. Mycket folk och mycket fisk!

Precis här låg också något som vi tror kan ha varit det första Starbucks-caféet.

Det här grymma sånggrupp framträdde när vi promenerade förbi med denna låt som fastnade direkt, någon som vet vad det är för låt? Vi gick i alla fall runt och sjöng på den resten av dagen.

http://www.youtube.com/watch?v=LimwODVCyic&feature=youtu.be

Vi promenerade runt i staden i ett par timmar och njöt av det fina vädret och kanske var det så att en och annan kaffe slank ner… Kan ha varit så.

På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med två vänner som bor i Seattle, Dylan och Yvonne och de bjöd med oss till en mycket trevlig mexikansk restaurang i centrala Seattle. Yvonne driver bakbloggen bitter baker så om du är sugen på att baka bröd eller kanske bara gillar bak rent allmänt så kolla in den nu!

Bästa sällskapet, sangria och mexikansk mat, blir inte mycket bättre än så.

Vilken dag och vilken kväll! Seattle var verkligen allt det vi hade hoppats och trott och det var med gott humör som vi tog oss tillbaka till vårt hotell för att sova ut efter att ha sett och gjort… Seattle.

Vilda Västern Runt – Dag 25

Kort sovmorgon i den fantastiska hotellsängen och sen var det dags att gå på upptäcktsfärd i hotellet vi kommit fram till igår kväll. Rekommenderar verkligen detta hotell till alla som någon gång är i närheten av staden Buffalo i Wyoming! För en rimlig peng får man bo i tidstypisk Vilda Västern-miljö men helt utan det ruffiga och dammiga. En riktig pärla till lyxhotell från gamla dagar!

Börjar med en liten utsiktsbild från vår alldeles egna lilla minibalkong

Här satt han och författade ihop The Virginian på sin gamla Macbook år 1902, den där Mr Wister

Det var som sagt många kändisar som bodde här när det begav sig, inte bara presidenter utan även en del (lika kända) bovar och banditer…

En sista bild från Buffalo och Occidental Hotel. Längst uppe till höger är balkongen tillhörande vårt rum som första bilden i inlägget togs från.

Efter en god frukost på det lilla fiket bredvid åkte vi nordost, nu på lite mindre vägar som så småningom skulle ta oss upp till Red Lodge i delstaten Montana.

Red Lodge markerar nämligen starten på en av Amerikas mäktigaste vägar – Beartooth Highway. Denna väg är den högst belägna av alla vägar i norra Klippiga Bergen (runt 3500 meters höjd på flertalet ställen) vilket man nästan kan misstänka när man ser svängarna på kartan.

Här var det återigen dags för att fastna i wow-loopen… Och samtidigt känna sig väldigt liten.

Piff och Puff bodde här vid en av utkiksplatserna.

På ett ställe blev det stopp vi vid ett litet vägarbete och det med taket nere, men det var inte bara vi som stannat här – ungefär sisådär en miljard mygg tyckte också att det var en bra idé att stanna just precis här.

När det väl var vår tur att åka och vi blev framvinkade vägrade mannen i kön framför oss att åka, blinkljuset visade ju faktiskt rött! Efter ett lönlöst försök till övertalning körde vi förbi honom och om inte ett mirakel hänt står han nog kvar där än. Med sin blåa Fiat och lilla hund.

Som om inte landskapen runt Beartooth Highway och själva vägen i sig skulle vara nog så leder den också till något om möjligt ännu mer fantastiskt – Yellowstone National Park! Här vid skylten träffade vi på en väldigt trevligt tjej som skulle in och campa i Yellowstone och hjälpte oss med ett foto.

När vi först kom in i parken var det bara så vackert, gröna stora kullar och skogar, forsar och varm eftermiddagssol. Då såg vi den, en bisonoxe! Den var en bit bort men exalterade och glada höll vi på ett tag och försökte ta kort på den.

Vad vi inte visste var att ett par kilometer bort längs med vägen fanns det hundratals fler bison… Har svårt att sätta ord på hur magiskt det kändes att stå där i kvällssolen mitt i den frustande och fritt strövande bisonflocken i denna orörda del av Amerika.

Han dreglade lite… men det är ok.

http://www.youtube.com/watch?v=PkeTWMTSanM&feature=youtu.be

Solen höll på att gå ner och vi började så smått närma oss staden Gardiner som är en liten stad precis utanför Yellowstones parkgräns. Då bestämde sig herr gammel-bison för att ta sig en promenad i mitten av vägen. Vi kunde inte göra mycket annat än att sakta följa honom. Jag tror att han helt enkelt visade vem som bestämde. Kanske var detta något han roade sig med varje dag? Antagligen. Efter någon halvtimma bestämde han sig att nog fick vara nog och vi fick återigen fri passage fram till Gardiner. Här en liten film på precis när han bestämde sig för att släppa förbi oss, hejdårå.

http://www.youtube.com/watch?v=hLcuh-f0QjI&feature=youtu.be

Framme i Gardiner checkade vi in på vårt lilla Bed and Breakfast och gick och lade oss. Dag 26 skulle nämligen innebära en premiär och ett riktigt äventyr för oss… men mer om det i nästa inlägg!

Vilda Västern Runt – Dag 24

Visste jag att självaste huvudpersonen från den mästerliga (nåja) filmen Waterworld har både kasino, restaurang och turistbuss i Deadwood. Svaret är nej. Men vilken grej, vilken grej.

Kvällen innan när vi landat efter resan från Mount Rushmore hade vi ätit på Kevin Costners egna restaurang (The Midnight Star) och spelat bort ett par dollar på ett kasino i närheten. Ny dag nu och dags för historielektion på Kevins egna turistbuss.

Morgonstund har guld i mund. Det skulle bli en lång dag men den började med en tillbakalutad resa i bussen med en mycket lustig chaufför som inte kunde sluta skämta om trasiga bromsar och bussolyckor. Han berättade också mycket om Wild Bill Hickok som blev skjuten till döds här i Deadwood för 140 år sedan eller så och om Deadwoods historia.

Vi fick veta att uttrycket Dead Mans Hand i poker kommer från Wild Bills pokerhand när han blev skjuten och att Deadwood var i stort sett laglöst och inget ställe man egentligen ville befinna sig på. Wild Bills grav var en av turens stopp.

En inte helt odum utsikt över staden Deadwood. Husen i själva staden är förresten inte samma hus som stod där för 100 år sedan då en skogsbrand och efterföljande översvämning förstörde hela staden. Historierna finns dock kvar och mycket är återställt helt eller delvis.

Bussen och chauffören där bakom någonstans (tyvärr hade Kevin fått beviljad semester just idag).

Vid lunchtid kände vi oss ganska nöjda med Deadwood och åkte vidare genom South Dakota-skogarna och faktiskt tillbaka in i Wyoming igen.

Vi var på väg mot den lilla staden Buffalo i Wyoming men innan det stannade vi till för en Hike runt Devil’s Tower (någon som minns vilken Spielberg-film som utspelade sig här?). Vi tog oss ann den längre av de två hikerna runt tornet (sisådär 8-10 kilometer) och det bjöds på fantastiskt fin och varierad terräng och natur. Lätt fem stjärnor för den här hiken!

Det mystiska tornet var hela tiden bara ett snabbt ögonkast till höger om oss och det kändes lite malplacerat där det stod, helt enormt och annorlunda mot allt annat i närheten.

Det fanns också en del riktigt farliga djur att se upp med… Eller..?

När vi började närma oss slutet av hiken drog ett oväder in vilket gjorde det hela än mer spöklikt med konstant muller och lågt flygande rovfåglar.

Precis när regnet började ösa ner hoppade vi in i bilen och snart var vi framme vid målet för dagen som var det historiska hotellet Occidental i staden Buffalo. Hotellet är inrett och ser ut på pricken som det gjorde för 100+ år sedan. Är inte det här den finaste hotellobbyn du sett?

Vi hade bokat Owen Wister-rummet som är döpt efter författaren som skrivit novellen The Virginian: A Horseman of the Plains just här. Andra kändisar som bott på hotellet och även har rum uppkallade efter sig är till exempel de båda presidenterna Roosevelt och Hoover.

Med marginal det mest originella och trevliga hotellrummet under hela hela resan.

Vi avslutade denna långa dag med en bisonburgare och efterföljande biljard med traktens lätt överförfriskade biljardexpert. Denne cowboy upprepade sitt mantra och tips sisådär en miljon gånger – hit where the light is. Hit where the light is on the ball. Hit where the light is!!

Slutet på en underbar dag. Goood night.

Vilda Västern Runt – Dag 23

Godmorgon Wheatland, Wyoming!

En frukostburrito senare var vi ute på väg 87 norrut igen för att väldigt snart vika av österut in i… South Dakota. Namnet Dakota är för övrigt taget och härstammar från världens bästa moped: Puch Dakota. Eller var det kanske tvärtom… hmm, nej så var det nog.

Någonstans här i krokarna runt lunchtid utspelade sig denna lätt förvirrade scen. Började milen på väg och den mer än lovligt höga köttkonsumtionen ta ut sin rätt månne?

Steak. Steak. Steak.

Nästa mål på vår lilla resa var Black Hills och Mount Rushmore. Själva området Black Hills är ett av de ställen som indianerna blev lovade när den vite mannen tog resten av deras land. Det skrevs ett avtal att Black Hills minsann skulle vara indianernas eget för all framtid.

All framtid…

Vilket i praktiken innebar… ett par år. Då grävde man nämligen en grop och hittade guld i kullarna. Avtalet revs över en natt och indianerna var återigen utan eget land. En mörk del av Amerikas historia och om detta och mycket mer berättades vid det påkostade museet som fanns här.

Det är lite svårt att se hur stora dessa ansikten faktiskt är men näsorna på Washington, Roosevelt, Jefferson och Lincoln är ungefär 6 meter långa vilket gör att de ungefär är dubbelt så stora som min näsa. Skulptören Gutzon Borglum och hans son skapade allt detta med hjälp av 400 medarbetare till minne för USAs första 150 år.

Next stop Deadwood!

Vilda Västern Runt – Dag 22

Kanske kanske sitter du nu där hemma i Sverige med morgonkaffet och kaviarmackan i högsta hugg och undrar om vi på vår lilla resa fått nog av hattar och boots i cowboy-modell, pickup trucks och kossor? Jag ska inte use up all his kindlin’ to make a fire utan bara kort säga nej-nej. Dag 22 och med det rodeo-time.

I det sydöstra hörnet av Wyoming nära gränsen till Colorado och Nebraska ligger staden Cheyenne som varje år håller tillställningen Frontier Days, eller The Daddy Of ’em All som de kallar den. Frontier Days är en av världens största western-tillställningarna med över 200 tusen besökare årligen. Turligt nog var det dags precis när vi åkte förbi så vi köpte biljetter och begav oss dit!

När vi hittat våra platser var det redan full fart på showen! Tjurar och kalvar, hästar och lassokastande, allt i ett rasande tempo.

Här har vi en av de lyckliga som lyckades hålla sig kvar på hästryggen.

I grenen bull-ride är målet att hålla sig kvar på ryggen i sju sekunder och det var en eller möjligen två av 50 tävlande cowboys som lyckades med den bedriften, alltså inte helt lätt. När det sätter igång ser det ut lite som snabbspolning och enligt insatta på plats finns det inget alls som ger adrenalinpåslag likt detta…

…inget förutom kanske att släppa ut en extra tjur mitt i ett försök (dagens snackis!).

Till lunch blev det Funnel Cake, som en stor spritsad och friterad munk med glass. Mmmmmmm muuunk…

Den stora finalen på dagen var ett race med ej inridna hästar. Tre cowboys skulle från marken ta sig ann en häst och när startskottet gick skulle respektive 3-mannalag lyckas få upp en av deltagarna på hästryggen och sedan ”rida” ett varv runt banan för att komma först i mål. En gammal tradition som funnits med i många många år och ett riktigt spektakel.

Med känslan av att ha fått se, lukta på och komma nära själva essensen av den moderna cowboy-kulturen lämnade vi framåt kvällen Cheyenne och Frontier Days. Vi åkte vidare ut på prärien, och kände oss lite… lite som… i den här låten.

Vilda Västern Runt – Dag 20 och 21

Det var dags för ännu en ny vacker väg, denna gång väg 130 österut från Saratoga till Laramie i Wyoming. Väg 130 går genom Medicine Bow National Forest och här bestämde vi oss lyckosamt för att följa ett vandringsspår som gick en bit ut i vildmarken. Ett mycket bra val då detta nog var den bästaste hiken på hela resan!

Låter här bilderna tala för sig själva här.

Vita berg. Spegelblanka sjöar. Tystnad. Svalka. Luft. Känsla av litenhet. Andakt.

Vi åt några kex och åkte vidare genom skogarna och upp och ner genom bergen tills vi till slut kom ut på slätterna i Wyoming igen. Här kunde jag inte låta bli att fundera lite på vad människan egentligen är och gör på jorden. De 1000-tals kvadratkilometer vi täckte under vår resa var nästan helt uteslutande exploaterat av människan, antingen för matproduktion i form av inhägnade fält producerande en (besprutad) gröda eller stad och väg.

Förutom de få parker som fanns längs med vägen finns det egentligen ingen plats kvar för vilda större djur eller naturliga ekosystem vilket gör mig sorgsen. Det gör mig även än mer övertygad i min syn på att den största politiska utmaningen är hur man ska lyckas begränsa och minska människans antal här på jorden. Vilket gör mig sorgsen på nytt då det är ytterst få politiker som ens tänker i dessa banor (eller vågar tala om det).

Den här föreläsningen av numera bortgångne Dr Albert Bartlett borde visas varje år i världens alla skolor. Se den även om den verkar lite knepig och gammal i början, det är din skyldighet som människa.

Så, tillbaks till resan! Sent om sider kom vi fram till Laramie där vi bestämde oss för att vila en extradag innan det var dags att fortsätta ta sig ann den Riktiga Vilda Västern!

Vilda Västern Runt – Dag 18

Dag 18 och sakta men säkert närmade vi oss tre veckor på resande fot. Det var dags att lämna Snowmass och medan vi åkte norrut genom Klippiga bergens gröna landskap var det lätt att drömma sig bort och tänka på annat. Fantastisk känsla detta med att bara vara på väg!

Om någon läsare är på jakt efter fina vägar för till exempel motorcykelåka så kan jag varmt rekommendera väg 7/72 från Nederland upp till Estes Park och faktiskt överhuvudtaget Colorado-delen av klippiga bärgen.

Sara hade läst om ett hotell vid namn Stanley i Estes Park som hon gärna ville besöka. Estes Park ligger strax nordväst om Denver och där var vi nu. Någon som känner igen hotellet från någonstans?

Svaret är att The Stanley Hotel är platsen där Stephen King kom på idén till boken The Shining och även började skriva på den. Kubrick-filmen spelades inte in här men väl miniserien med samma namn (som Stephen King själv regisserade). Welcome to The Overlook Hotel.

That’s swell. I like ya, Lloyd. I always liked ya. You were always the best of ’em. Best god-damn bartender from Timbuktu to Portland, Maine – or Portland, Oregon for that matter.

Väl på plats var det lätt att se vart Stephen King fått inspirationen till boken från.

We’ve always been the caretakers

Förutom själva hotellet i sig hade de också ett litet museum i källaren som innehöll rekvisita från The Shining och oväntat nog så visade det sig att hotellet varit med i en annan film också. Slutet på Dum&Dummare (när de är på hotellet) var faktiskt inspelat här. Topp!

Blev nog lite påverkad av hotellet, tur att vi inte stannade över vintern

Efter en mysig middag var det dags att gå och lägga sig och jag är normalt inte den som sover dåligt men med alla mystiska ljud som var här och efter att ha sett båda Shining-versionerna blev det inte många minuters sammanhängande sömn. Men kanske var det inte bara det..? Kanske finns förklaringen i filmerna från övervakningskamerorna på hotellet?

Vilda Västern Runt – Dag 16

I Colorado Springs bodde vi en natt på ett väldigt mysigt litet hotell med utsikt över bergen. Efter allt platt land och hetta kändes det väldigt spännande med den ändring i landskapet som bergen ger.

Vi åt frukost med några lokalbor som varnade för översvämmade vägar upp i bergen då detta tydligen var vanligt förekommande på eftermiddagarna. Här en film från bergen ovanför Colorado Springs som filmades bara tre dagar innan vi kom dit.

Vi lät dock inte detta stoppa oss utan begav oss iväg till Garden of the Gods som ligger strax utanför Colorado Springs.

Namnet Colorado kommer förresten från det spanska ordet röd vilket i sin tur kommer från den rödfärgade sandstenen som är vanlig här. Just sådan sandsten som de majestätiska klipporna i Gudarnas Trädgård är gjorda av, väl värt ett besök om man är i krokarna. Om man gillar bergsklättring kan det tilläggas att man även får klättra i dessa.

Jag tycker det är lite lustigt men som så ofta på sådana här ställen så försöker man ”spice it up a little”. Vilka typ av djur är det som pussas i det här berget till exempel?

Dagens mål var skidorten Aspen mitt inne i Klippiga Bergen och då det faktiskt var en bit att åka lämnade vi Colorado Springs. Naturen och klimatet ändrades återigen snabbt och från platta och heta Kansas var skillnaden total. Här var det istället barrträd, bergigt som sagt och runt 20 grader.

Det blev snabbt lunchdags och vi hade packat med oss en liten picknick. Vi lyckades hitta en liten ”4×4 only”-väg som vi följde en bit upp i skogen och där vi fann en perfekt (björnfri) plats för lunch.

Det var någon insekt (?) som lät väldigt skarpt lite här och där. Ungefär som en elpistol och efter lite efterforskning så verkar det kunna ha varit cikador. Sara var dock inte helt övertygad.

Vi åkte sedan vidare genom bergen och ganska snart svängde vi av på State Highway 82 som slingrar sig upp längst med bergväggarna ända upp till Independence Pass på nästan 4000 meters höjd. Höjderna och vägarna utan staket gjorde någon lite lätt nervös.

Men vi tog oss trots allt ända upp och den här vägen är helt klart i topp av alla de vägar vi åkte under resan. Släng dig i väggen Highway 1! Väl uppe bjöds det på milslång utsikt ända till Mount Elbert som är den högsta toppen i Klippiga bergen.

En glaciärsnöboll minsann, aldrig fel bara så himla rätt.

Innan vi åkte ned mot Aspen fick vi också se ett mycket oväntat, ovanligt och väldigt kyligt nakenbad.

Vägen slingrade sig ner dagens mål och plötsligt började de karaktäristiska asp-träden (Aspen trees) visa sig.

Och så var vi framme i Aspen.

Vi bodde i en liten by vid namn Snowmass och vi gick snabbt och lade oss för imorgon, imorgon var det dags för nya äventyr igen!

Vilda Västern Runt – Dag 14 och 15

Någonstans hade vi läst om staden Lindsborg och att det skulle vara en ”Swedish Town” så vi var ju bara tvungna att åka dit och titta. Kanske kunde vi få chansen att briljera lite språkligt och kulturellt för en gångs skull. Och mycket riktigt – mitt här i vilda västern fanns en stad med dalahästar, svenska skyltar och fika.