Vilda Västern Runt – Dag 24

Visste jag att självaste huvudpersonen från den mästerliga (nåja) filmen Waterworld har både kasino, restaurang och turistbuss i Deadwood. Svaret är nej. Men vilken grej, vilken grej.

Kvällen innan när vi landat efter resan från Mount Rushmore hade vi ätit på Kevin Costners egna restaurang (The Midnight Star) och spelat bort ett par dollar på ett kasino i närheten. Ny dag nu och dags för historielektion på Kevins egna turistbuss.

Morgonstund har guld i mund. Det skulle bli en lång dag men den började med en tillbakalutad resa i bussen med en mycket lustig chaufför som inte kunde sluta skämta om trasiga bromsar och bussolyckor. Han berättade också mycket om Wild Bill Hickok som blev skjuten till döds här i Deadwood för 140 år sedan eller så och om Deadwoods historia.

Vi fick veta att uttrycket Dead Mans Hand i poker kommer från Wild Bills pokerhand när han blev skjuten och att Deadwood var i stort sett laglöst och inget ställe man egentligen ville befinna sig på. Wild Bills grav var en av turens stopp.

En inte helt odum utsikt över staden Deadwood. Husen i själva staden är förresten inte samma hus som stod där för 100 år sedan då en skogsbrand och efterföljande översvämning förstörde hela staden. Historierna finns dock kvar och mycket är återställt helt eller delvis.

Bussen och chauffören där bakom någonstans (tyvärr hade Kevin fått beviljad semester just idag).

Vid lunchtid kände vi oss ganska nöjda med Deadwood och åkte vidare genom South Dakota-skogarna och faktiskt tillbaka in i Wyoming igen.

Vi var på väg mot den lilla staden Buffalo i Wyoming men innan det stannade vi till för en Hike runt Devil’s Tower (någon som minns vilken Spielberg-film som utspelade sig här?). Vi tog oss ann den längre av de två hikerna runt tornet (sisådär 8-10 kilometer) och det bjöds på fantastiskt fin och varierad terräng och natur. Lätt fem stjärnor för den här hiken!

Det mystiska tornet var hela tiden bara ett snabbt ögonkast till höger om oss och det kändes lite malplacerat där det stod, helt enormt och annorlunda mot allt annat i närheten.

Det fanns också en del riktigt farliga djur att se upp med… Eller..?

När vi började närma oss slutet av hiken drog ett oväder in vilket gjorde det hela än mer spöklikt med konstant muller och lågt flygande rovfåglar.

Precis när regnet började ösa ner hoppade vi in i bilen och snart var vi framme vid målet för dagen som var det historiska hotellet Occidental i staden Buffalo. Hotellet är inrett och ser ut på pricken som det gjorde för 100+ år sedan. Är inte det här den finaste hotellobbyn du sett?

Vi hade bokat Owen Wister-rummet som är döpt efter författaren som skrivit novellen The Virginian: A Horseman of the Plains just här. Andra kändisar som bott på hotellet och även har rum uppkallade efter sig är till exempel de båda presidenterna Roosevelt och Hoover.

Med marginal det mest originella och trevliga hotellrummet under hela hela resan.

Vi avslutade denna långa dag med en bisonburgare och efterföljande biljard med traktens lätt överförfriskade biljardexpert. Denne cowboy upprepade sitt mantra och tips sisådär en miljon gånger – hit where the light is. Hit where the light is on the ball. Hit where the light is!!

Slutet på en underbar dag. Goood night.

Vilda Västern Runt – Dag 23

Godmorgon Wheatland, Wyoming!

En frukostburrito senare var vi ute på väg 87 norrut igen för att väldigt snart vika av österut in i… South Dakota. Namnet Dakota är för övrigt taget och härstammar från världens bästa moped: Puch Dakota. Eller var det kanske tvärtom… hmm, nej så var det nog.

Någonstans här i krokarna runt lunchtid utspelade sig denna lätt förvirrade scen. Började milen på väg och den mer än lovligt höga köttkonsumtionen ta ut sin rätt månne?

Steak. Steak. Steak.

Nästa mål på vår lilla resa var Black Hills och Mount Rushmore. Själva området Black Hills är ett av de ställen som indianerna blev lovade när den vite mannen tog resten av deras land. Det skrevs ett avtal att Black Hills minsann skulle vara indianernas eget för all framtid.

All framtid…

Vilket i praktiken innebar… ett par år. Då grävde man nämligen en grop och hittade guld i kullarna. Avtalet revs över en natt och indianerna var återigen utan eget land. En mörk del av Amerikas historia och om detta och mycket mer berättades vid det påkostade museet som fanns här.

Det är lite svårt att se hur stora dessa ansikten faktiskt är men näsorna på Washington, Roosevelt, Jefferson och Lincoln är ungefär 6 meter långa vilket gör att de ungefär är dubbelt så stora som min näsa. Skulptören Gutzon Borglum och hans son skapade allt detta med hjälp av 400 medarbetare till minne för USAs första 150 år.

Next stop Deadwood!

Vilda Västern Runt – Dag 22

Kanske kanske sitter du nu där hemma i Sverige med morgonkaffet och kaviarmackan i högsta hugg och undrar om vi på vår lilla resa fått nog av hattar och boots i cowboy-modell, pickup trucks och kossor? Jag ska inte use up all his kindlin’ to make a fire utan bara kort säga nej-nej. Dag 22 och med det rodeo-time.

I det sydöstra hörnet av Wyoming nära gränsen till Colorado och Nebraska ligger staden Cheyenne som varje år håller tillställningen Frontier Days, eller The Daddy Of ’em All som de kallar den. Frontier Days är en av världens största western-tillställningarna med över 200 tusen besökare årligen. Turligt nog var det dags precis när vi åkte förbi så vi köpte biljetter och begav oss dit!

När vi hittat våra platser var det redan full fart på showen! Tjurar och kalvar, hästar och lassokastande, allt i ett rasande tempo.

Här har vi en av de lyckliga som lyckades hålla sig kvar på hästryggen.

I grenen bull-ride är målet att hålla sig kvar på ryggen i sju sekunder och det var en eller möjligen två av 50 tävlande cowboys som lyckades med den bedriften, alltså inte helt lätt. När det sätter igång ser det ut lite som snabbspolning och enligt insatta på plats finns det inget alls som ger adrenalinpåslag likt detta…

…inget förutom kanske att släppa ut en extra tjur mitt i ett försök (dagens snackis!).

Till lunch blev det Funnel Cake, som en stor spritsad och friterad munk med glass. Mmmmmmm muuunk…

Den stora finalen på dagen var ett race med ej inridna hästar. Tre cowboys skulle från marken ta sig ann en häst och när startskottet gick skulle respektive 3-mannalag lyckas få upp en av deltagarna på hästryggen och sedan ”rida” ett varv runt banan för att komma först i mål. En gammal tradition som funnits med i många många år och ett riktigt spektakel.

Med känslan av att ha fått se, lukta på och komma nära själva essensen av den moderna cowboy-kulturen lämnade vi framåt kvällen Cheyenne och Frontier Days. Vi åkte vidare ut på prärien, och kände oss lite… lite som… i den här låten.

Vilda Västern Runt – Dag 20 och 21

Det var dags för ännu en ny vacker väg, denna gång väg 130 österut från Saratoga till Laramie i Wyoming. Väg 130 går genom Medicine Bow National Forest och här bestämde vi oss lyckosamt för att följa ett vandringsspår som gick en bit ut i vildmarken. Ett mycket bra val då detta nog var den bästaste hiken på hela resan!

Låter här bilderna tala för sig själva här.

Vita berg. Spegelblanka sjöar. Tystnad. Svalka. Luft. Känsla av litenhet. Andakt.

Vi åt några kex och åkte vidare genom skogarna och upp och ner genom bergen tills vi till slut kom ut på slätterna i Wyoming igen. Här kunde jag inte låta bli att fundera lite på vad människan egentligen är och gör på jorden. De 1000-tals kvadratkilometer vi täckte under vår resa var nästan helt uteslutande exploaterat av människan, antingen för matproduktion i form av inhägnade fält producerande en (besprutad) gröda eller stad och väg.

Förutom de få parker som fanns längs med vägen finns det egentligen ingen plats kvar för vilda större djur eller naturliga ekosystem vilket gör mig sorgsen. Det gör mig även än mer övertygad i min syn på att den största politiska utmaningen är hur man ska lyckas begränsa och minska människans antal här på jorden. Vilket gör mig sorgsen på nytt då det är ytterst få politiker som ens tänker i dessa banor (eller vågar tala om det).

Den här föreläsningen av numera bortgångne Dr Albert Bartlett borde visas varje år i världens alla skolor. Se den även om den verkar lite knepig och gammal i början, det är din skyldighet som människa.

Så, tillbaks till resan! Sent om sider kom vi fram till Laramie där vi bestämde oss för att vila en extradag innan det var dags att fortsätta ta sig ann den Riktiga Vilda Västern!

Vilda Västern Runt – Dag 19

Colorado hade än så länge verkligen levererat. Fruktansvärt vackert, varierat och med många intressanta ställen att se och besöka. Och ännu hade vi inte sett allt. Vi lämnade hotell Stanley bakom oss och åkte mot Rocky Mountain National Park som skulle ta oss längre norrut mot den lilla staden Saratoga som var stoppet för natten.

Vägen genom parken som vi åkte (Trail Ridge Road) börjar på ganska låg höjd med stora gröna skogar.

Men efter ett tag börjar det gå uppför, över trädgränsen och upp på bergstopparna på över 3500m. Mycket stor wow-faktor!

Vi färdades vidare över och sedan nedför bergen och snart började landskapet så smått öppna upp sig. Plötsligt var vi i Saratoga och inte bara det – vi var i en ny delstat också: Wyoming.

Saratoga är precis som de flesta amerikanska städer ganska annorlunda uppbyggd jämfört med våra europeiska motparter. De amerikanska mindre städerna består oftast av hus längs med en huvudgata ungefär som det brukar se ut i cowboy-filmer. Efter dessa är gränsen mellan stad och landsbyggd generellt mer utdragen och utan tydlig gräns. Ett resultat av att merparten av samhället helt eller delvis byggts upp under bilens moderna dagar i kombination med att ingenting faktiskt är mycket äldre än 150 år skulle man kunna gissa.

Här har vi vårt hotell – Hotell Wolf. Ett riktigt coolt ställe med saloon och små små rum på övervåningen.

Varg vågar vägra våtspärr.

Pizza på det och sen sov vi gott hela natten innan vi återigen åkte vidare. Men mer om det i nästa inlägg. So long.

Vilda Västern Runt – Dag 18

Dag 18 och sakta men säkert närmade vi oss tre veckor på resande fot. Det var dags att lämna Snowmass och medan vi åkte norrut genom Klippiga bergens gröna landskap var det lätt att drömma sig bort och tänka på annat. Fantastisk känsla detta med att bara vara på väg!

Om någon läsare är på jakt efter fina vägar för till exempel motorcykelåka så kan jag varmt rekommendera väg 7/72 från Nederland upp till Estes Park och faktiskt överhuvudtaget Colorado-delen av klippiga bärgen.

Sara hade läst om ett hotell vid namn Stanley i Estes Park som hon gärna ville besöka. Estes Park ligger strax nordväst om Denver och där var vi nu. Någon som känner igen hotellet från någonstans?

Svaret är att The Stanley Hotel är platsen där Stephen King kom på idén till boken The Shining och även började skriva på den. Kubrick-filmen spelades inte in här men väl miniserien med samma namn (som Stephen King själv regisserade). Welcome to The Overlook Hotel.

That’s swell. I like ya, Lloyd. I always liked ya. You were always the best of ’em. Best god-damn bartender from Timbuktu to Portland, Maine – or Portland, Oregon for that matter.

Väl på plats var det lätt att se vart Stephen King fått inspirationen till boken från.

We’ve always been the caretakers

Förutom själva hotellet i sig hade de också ett litet museum i källaren som innehöll rekvisita från The Shining och oväntat nog så visade det sig att hotellet varit med i en annan film också. Slutet på Dum&Dummare (när de är på hotellet) var faktiskt inspelat här. Topp!

Blev nog lite påverkad av hotellet, tur att vi inte stannade över vintern

Efter en mysig middag var det dags att gå och lägga sig och jag är normalt inte den som sover dåligt men med alla mystiska ljud som var här och efter att ha sett båda Shining-versionerna blev det inte många minuters sammanhängande sömn. Men kanske var det inte bara det..? Kanske finns förklaringen i filmerna från övervakningskamerorna på hotellet?

Vilda Västern Runt – Dag 17

Vi vaknade upp på vårt lilla hotell i Snowmass som så här års har ett ganska motsägelsefullt namn. Det var sommarvärme och snön lyste så klart med sin frånvaro. Så vad gjorde vi här kanske du undrar? Jo, vi skulle prova på att cykla mountainbik på berget. Ingen av oss hade någon erfarenhet av mountainbike på berg så vi gick iväg ner till byn tidigt på morgonen för att hyra våra cyklar och få lite tips på hur man går till väga.

Två mountainbikes och lika många hjälmar senare begav vi oss ut på stigarna som går längs med bergssidan. Sound of Music-time.

Första delmålet var en liten bänk med väldigt vacker utsikt och dit kom vi redan efter en timma eller så.

Vi fortsatte på vår stig och träffade snart på ett gäng vandrare som vänt om då de hört en björn som varnat precis intill vägen. Då vi inte var så sugna på att komma öga mot öga med denna björn så valde vi att vända om och cykla tillbaka mot byn. Jag kom då på den geniala idén att vika av från spåret nerför en ganska brant backe vilket senare skulle visa sig vara dagens, om inte årets, största misstag.

Vägen fortsatte nedåt en bit och vi stannade till för lunch och lite svalka.

Efter lunchen fortsatte vi swischa ner för backarna i full fart, WOHO, INGET KAN STOPPA OSS!!!

Efter något som kändes som en timma åkandes i konstant nedförsbacke märkte vi att vi hamnat på andra sidan dalen, mittemot Snowmass… Då det inte fanns någon väg tvärs genom dalen bestämde vi oss för att bita i det sura päronet och vända om tillbaka.

Tillbakavägen uppför kan sammanfattas som aningens mer ansträngande än det var nedför. Vår planerade downhill-tur hade blivit till en uphill-mardröm! Då det började bli eftermiddag vart det också bara varmare och varmare. Sara är helt övertygad om att det här är det mest fysiska hon gjort i sitt liv och jag är beredd att hålla med. Här ett par timmars uppförsbacke senare…

Och här kommer en film från verkligheten precis precis precis när vi tar oss upp över krönet på den milslånga uppförsbacken.

Nästan kvällning, lätt uttorkade och med gelében hade vi äntligen lyckats ta oss tillbaka till hotellet. Den trevliga pricken i hyrcykelbutiken sa att han börjat bli lite orolig för oss (med all rätta). Få gånger om en någon gång har det varma badet i bubbelpoolen känts så bra.

Vilda Västern Runt – Dag 16

I Colorado Springs bodde vi en natt på ett väldigt mysigt litet hotell med utsikt över bergen. Efter allt platt land och hetta kändes det väldigt spännande med den ändring i landskapet som bergen ger.

Vi åt frukost med några lokalbor som varnade för översvämmade vägar upp i bergen då detta tydligen var vanligt förekommande på eftermiddagarna. Här en film från bergen ovanför Colorado Springs som filmades bara tre dagar innan vi kom dit.

Vi lät dock inte detta stoppa oss utan begav oss iväg till Garden of the Gods som ligger strax utanför Colorado Springs.

Namnet Colorado kommer förresten från det spanska ordet röd vilket i sin tur kommer från den rödfärgade sandstenen som är vanlig här. Just sådan sandsten som de majestätiska klipporna i Gudarnas Trädgård är gjorda av, väl värt ett besök om man är i krokarna. Om man gillar bergsklättring kan det tilläggas att man även får klättra i dessa.

Jag tycker det är lite lustigt men som så ofta på sådana här ställen så försöker man ”spice it up a little”. Vilka typ av djur är det som pussas i det här berget till exempel?

Dagens mål var skidorten Aspen mitt inne i Klippiga Bergen och då det faktiskt var en bit att åka lämnade vi Colorado Springs. Naturen och klimatet ändrades återigen snabbt och från platta och heta Kansas var skillnaden total. Här var det istället barrträd, bergigt som sagt och runt 20 grader.

Det blev snabbt lunchdags och vi hade packat med oss en liten picknick. Vi lyckades hitta en liten ”4×4 only”-väg som vi följde en bit upp i skogen och där vi fann en perfekt (björnfri) plats för lunch.

Det var någon insekt (?) som lät väldigt skarpt lite här och där. Ungefär som en elpistol och efter lite efterforskning så verkar det kunna ha varit cikador. Sara var dock inte helt övertygad.

Vi åkte sedan vidare genom bergen och ganska snart svängde vi av på State Highway 82 som slingrar sig upp längst med bergväggarna ända upp till Independence Pass på nästan 4000 meters höjd. Höjderna och vägarna utan staket gjorde någon lite lätt nervös.

Men vi tog oss trots allt ända upp och den här vägen är helt klart i topp av alla de vägar vi åkte under resan. Släng dig i väggen Highway 1! Väl uppe bjöds det på milslång utsikt ända till Mount Elbert som är den högsta toppen i Klippiga bergen.

En glaciärsnöboll minsann, aldrig fel bara så himla rätt.

Innan vi åkte ned mot Aspen fick vi också se ett mycket oväntat, ovanligt och väldigt kyligt nakenbad.

Vägen slingrade sig ner dagens mål och plötsligt började de karaktäristiska asp-träden (Aspen trees) visa sig.

Och så var vi framme i Aspen.

Vi bodde i en liten by vid namn Snowmass och vi gick snabbt och lade oss för imorgon, imorgon var det dags för nya äventyr igen!

Vilda Västern Runt – Dag 14 och 15

Någonstans hade vi läst om staden Lindsborg och att det skulle vara en ”Swedish Town” så vi var ju bara tvungna att åka dit och titta. Kanske kunde vi få chansen att briljera lite språkligt och kulturellt för en gångs skull. Och mycket riktigt – mitt här i vilda västern fanns en stad med dalahästar, svenska skyltar och fika.

Vi träffade inte på någon svensk här men väl en tysk tjej som jobbade på ”Öl Stuga” med en man som enligt uppgift hade svenska släktingar. Sådärja.

Vi åkte vidare ut på prärien och det var fortfarande väldigt varmt. De flesta här var rörande överens om att ett bad var lämpligt.

För övrigt var Kansas ganska ödsligt. Denna kopp beskriver rätt pricksäkert vad vi såg och upplevde under resten av resan genom Kansas.

Och lite film, varför inte? Lite film.

Som tur var fanns det ett par restauranger på vägen så att det uppdämda steak-behovet som skapats efter tiden i Texas kunde tillgodoses.

Got steak?

Steakaholic

Till sist kom vi fram till Wakeeney och i och med det också bara ett par timmar kvar till Colorado och Klippiga bergen!

Colorado Springs here we come!

Vilda Västern Runt – Dag 11 till 13

I långsam takt färdades vi längs med väg 290 västerut, bakom oss försvann Houston snart i backspegeln och framför oss hägrade Texas huvudstad Austin. En av anledningarna till varför vi valt att åka till just Austin var för att kunna besöka en park vid namn Hamilton Pool Preserve. Väl på plats upptäckte vi att parkeringen var väldigt begränsad vilket gjorde att vi fick vänta någon halvtimma på att få komma in. Men den som väntar…

Väl inne började färden mot poolen med en liten hajk på sisådär ett par kilometer. Lunch, badkläder och badsug var medpackat.

Framme vid målet möttes vi av en av de mest fantastiska badplatser jag varit vid. En liten liten sjö mitt i skogen med ett enormt överhängande berg som det droppade ner små vattenfall ifrån.

Vi stannade här större delen av dagen och badade och förundrades över denna märkliga och vackra plats.

…och sen blev det snabbt väldigt märkligt.

…så vi blev tvungna att åka därifrån.

Snabbspolning och sen var vi helt plötsligt i Dallas! Fantastiskt kul att se stadskärnans inglasade skyskrapor kända från den klassiska tv-serien… Dallas. För att balansera Texas-stekarna litegranna valde vi här att äta finmat.

Jag älskar verkligen den här typen av kokkonst, att maträtterna både smakar gott och ser ut som små konstverk. Ju mindre chans det är att man någonsin skulle kunna göra maträtten hemma desto gladare blir jag. I det här fallet är det en bit gåslever med tillbehör (som nog är en rätt ganska långt ifrån något jag skulle ge mig på).

Förutom bra mat bjöd Dallas också på ett mycket intressant museibesök, nämligen The George W. Bush Presidential Library and Museum. Att se vad Bush åstadkommit och gjort med en lite annan vinkling än den i stort sätt allenarådande i Sverige (”Bush var dålig och dum”) var både kul och lärorikt.

Läste förresten detta av Birger Schlaug där han skriver om hur diverse inflytelserika samhällsroller använder helt olika måttstockar för Bush och Obama. Tankvärt, kanske speciellt om man lite med automatik tycker Obama är ”helt ok” och Bush var ”dålig”. Hur som helst – här fanns hur mycket som helst att göra och titta på. Denna korrespondens mellan Bush och Bono tyckte jag var väldigt kul. Fatta vad coolt att skriva ”Yo Bush !” till USAs president (och få svar på samma sätt tillbaka)!

Visste ni förresten att det finns en kopia av detta rum i Vita huset? Mindboggling.

På tal om Vita huset så såg jag Olympus has fallen igår, sevärd action om man är på jakt efter det. Mer action blev det också på museet. Det verkar vara något speciellt med Åhlströmingar och bussar i miniformat…

Efter museet och lite sömn körde vi vidare norrut och igenom staten Oklahoma för att komma upp till Kansas och staden Wichita, Det var fortsatt väldigt varmt (runt 45 grader) vilket tog lite på krafterna. Låt mig presentera utkiksplats nummer sjuttioelva.

Vi stannade till sist för natten i Pizza Huts hemstad Wichita där vi stötte på denna godbit. Super Supreme i storlek Large med Cheese-crust. Cheeeeeese Crust. mmmmmmm

Dagen därpå var det dags att rulla in i bilen (bokstavligen) och fortsätta resan västerut mot Klippiga bergen. Men mer om det i nästa inlägg!

Peters blogg om San Diego

Om mig och mina studier på SDSU i San Diego och annat som intresserar mig i vardagen.