När jag gick ut för att hämta posten i morse fanns där något oväntat och roligt. Mitt amerikanska körkort hade äntligen lyckats ta sig igenom den amerikanska byråkratins kringelikrok och hittat fram till dit där min brevlåda bor. Nu ligger det här på köksbordet lite käckt och tittar på mig. Hej körkort.

Ärendet hos California Department of Motor Vehicles (DMV) för just mitt körkort hade efter min lyckade uppkörning den 11 januari vandrat från deras kontor på Normal Street här i San Diego till DMV Legal Presense Check Unit i Sacramento och sedan tillbaks till San Diego och hem till mig på i sammanhanget futtiga 132 dagar.

Saras körkort tog ungefär 128 dagar kortare att få levererat efter lyckad uppkörning. Vad var då skillnaden kan man undra – jo jag visade stolt upp mitt svenska körkort innan uppkörning vilket Sara inte gjorde då hon inte har något. En teori är att uppvisandet av mitt svenska körkort triggade något som jag kallar en byråkratisk process-signal. Detta gör att ärendet kommer ”in i systemet”. Väl ”i systemet” måste stämplar bli stämplade och papper bli vända i en loop där antalet iterationer bestäms av en mycket komplex formel. De två i särklass viktigaste parametrarna i denna formel är politiskt intresse för antalet skapade arbetstillfällen och antalet påtryckningar från individen. I mitt fall var parameter 1 okänd och parameter 2 ungefär 15 till antalet.

En alternativ teori till den byråkratiska process-signalen är att merparten av tiden gick till frakt av själva ärendet mellan kontoret här i San Diego och kontoret i Sacramento. Sträckan mellan dessa kontor är 81 mil och om vi antar att 129 dagar av de 132 var ämnade för frakt så kan vi komma fram till att ärendets höll hastigheten 0,5 km/h. Detta kan jämföras med om jag istället själv promenerat upp till Sacramento och tillbaka. Jag hade då haft mitt körkort redan efter tre till fyra veckor.

..och nu förstår jag det här Family Guy-klippet helt. Yay! 🙂