Note to self: Parkera inte på röda linjer. Parking Citation Processing Center – Peter och Sara i San Diego: 1-0.
Angående trolleyn som vi provåkte igår så funkade den kanon och var ungefär som Stockholms pendeltåg fast betydligt mindre. Det kommer nog gå väldigt bra att använda den till att ta sig till skolan med.
Gjorde en sak idag.. mer info kommer om ett par dagar eller så. #newme
Nu sitter jag här och äter chips och dricker en öl i vårt nya hem. Tangentbordet ser oroväckande blankt ut tack vare chipsen. Ölen förresten är en Sierra Nevada som jag skrivit om tidigare. Kostade ca. 10 kr/styck (24 kr hemma på Systemet). Ska skriva lite om det sen tänkte jag. Men nu över till.. patatataa:
Vårt nya hem! Efter att ha titta på ett par lägenheter blev det till slut Kettner Boulevard mitt i ett område som heter Little Italy i Downtown. Runt omkring oss finns massa mysiga italienska restauranger, kafferior och små butiker. Finns också en marknad på lördagar som bokstavligen ligger runt hörnet bakom huset vi bor i. Några kvarter österut ligger en stor park som heter Balboa och vattnet med hamnen är ett par kvarter åt andra hållet. Gångavstånd till allt helt enkelt. På tal om något helt annat så kommer här två reflektioner över vårt amerikanska liv.
1. Det mesta är convenient. Har kommit på mig själv med att tänka att ”detta var ju nice” flera gånger. Tape som man inte behöver klippa, personal till typ allt (behöver inte packa påsar i affären, parkeringshjälp på p-platsen etc.), linjer på baksidan av julklappspappret så man kan klippa rakt, enorma butiker. Stora och rejäla grejjer som bilar och kylskåp.
2. Att köra bil här är fantastiskt. Massa filer, ingen stress i trafiken och nästan inga köer alls trots att det är en stad som är dubbelt så stor som Stockholm. Parkering finns i överflöd och även i de centrala delarna så märker man knappt av att det finns andra bilar. Love it. Att gatorna heter First, Second, Third och så vidare är ju också genialiskt.
Ikväll blir det fredagsmys med kycklingenchiladas.. och kanske en till öl. Trevlig helg alla!
Vi joggade på stranden för några dagar sedan och såg då något väldigt viktigt. Uppspolat längs med vattnet låg något skumt. Släta brunblanka ”ägg” med upp till en meter långa svansar. Detta är helt garanterat en invasion. Helt garanterat. Så därför ber jag dig att varna alla omkring dig för detta okända hot. Om någon beter sig märkligt i din närhet så vet du nu varför, se upp.
Robbie Ferrier: What is it? Is it terrorists?
Ray Ferrier: These came from some place else.
Robbie Ferrier: What do you mean, like, Europe?
Ray Ferrier: No, Robbie, not like Europe!
Vi var på McDonalds för någon dag sedan och normalstorleken på läsk var som väntat som storlek ”plusmeny”. Läsk är bra. Sara är bra. Sara drack Fanta Jordgubb vilken var läskigt röd i färgen och nog mer socker än vatten i. Mindre bra. Big Mac smakade däremot nästan bättre än hemma, mums.
På tal om läsk så är dricka-utbudet på restauranger betydligt större här. I förrgår åt vi lunch på en pastarestaurang och där hade de läskmaskinen deluxe ™ – 25 olika sorters läsk i en och samma maskin – med krom, flashiga lampor och allt. ”Filtered Water” är favoriten än så länge men får be att återkomma med rapport när 24 övriga är testade.
Sist jag skrev gjorde jag mot alla odds ett fatalt misstag, bilen vi hyr är en Liberty – inte Patriot! Liberty, inte Patriot alltså. Den beter sig iallafall helt klanderfritt. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag tror nog att det blir en bil med automat så småningom. Vissa av backarna här är inte att leka med och köerna här verkar kunna bli rätt långa ibland trots 5/6-filiga motorvägar. Eller.. eller.. så är det kanske så att jag redan börjar assimileras in i den amerikanska kulturen. Svampig SUV med automat, jajemen det tar vi.
En del grejer i trafiken är annorlunda mot hemma. Till exempel så får man köra mot rött i korsningar om man svänger höger vilket har visat sig kännas naturligt och smidigt redan efter ett par försök. Något man borde försöka införa hemma kan jag tycka. Vägarna är också väldigt breda och mångfiliga (Per – ”Fler och bredare vägar” är redan en verklighet här!!).
En sak som är lite sådär är att jag hade roaming påslaget på mobilen sen gammalt vilket jag missade helt så den låg gladeligen och synkade mail, Bike-race och annat totalt livsviktigt hela första natten och nu har jag fått sköna SMS om att jag nått någon slags data-tak á alldelesförmycket kr per minut. Igår när vi kryssade fram på Highway 5 på väg hem med solen i ryggen och bra musik på radion så vägde dock detta väldigt lätt. God Bless America.
Nu så, nu är vi framme! Sitter nu på hotellrummet och skriver och klockan är 9 på morgonen. Vaknade halv fem i morse och var väldigt pigg. Vi gick ner till frukosten vid 7 bara för att få veta att frukosten öppnade om en timma – klockan 7. Förvirrande tills vi förstod att väckarklockan på rummet gick fel.
Kroppsklockan var inställd på lunch så det blev Huevos Rancheros som visade sig vara friterade tortilla-tacos med bbq-sås och ägg på. Godare än det låter!
Flygresan igår var händelserik, började med att flyget från Arlanda var en timma sent vilket inte gjorde något då vi hade tre timmars mellanlandning på Heathrow. Den timman blev två och när vi landade i London fanns det ingen gate ledig så 30 minuter senare sågs vi springande i överljudstempo med tunga handbagage på Heathrow. Vi hann. Sedan blev det jumbojet till San Deigo vilket var grymt – sköna fåtöljer, toppenservice och mjukt och fint.
Väl framme i San Diego var klockan svensk tid runt fyra på natten och i kombination med resan var vi lagom möra. Passkontrollen gick relativt smidigt och de svåra frågorna uteblev som tur var. Sen hände det.. Två av våra fyra resväskor kom inte fram, de var kvar i London. Snacka om otur då samma sak hände sist vi flög. Inte nog med det, när vi kontaktade personalen så hade deras hund sniffat upp något på vår tredje väska – många tankar som gick genom huvudet då. Guantanamo istället för SDSU ett år? Men när hunden luktade igen var det lugnt som tur var. Yay!
Vi lyckades sedan leta oss fram till shuttle-bussen som tog oss till hyrbilsfirman. Alamo Rentals hade vi bokat på och det var lite annorlunda – när vi kom dit så fick vi gå ut och välja på ungefär 10 olika SUVs i olika färger och märken (de jag såg var Ford, Chevrolet och Jeep) och det slutade med en Jeep med det passande namnet Patriot i färgen svart. Den var väldigt skön att köra, mjuk och härligt amerika-gungig.
Nu blir det snart lite lättare shopping för att sedan börja kontakta hyresvärdar. Vi har pratat med ett par sandianer om vilka stadsdelar de rekommenderar och Hillcrest, North Park och Downtown högt på listan.