10 mil nordväst om Santa Barbara ligger Pismo Beach som verkligen inte är vilken strand som helst. Här får man till skillnad från alla andra stränder i Kalifornien faktiskt köra bil nere på stranden. Precis intill ligger Oceano Dunes – stora, mjuka, vita, mysiga sanddynor så långt ögat kan nå.

Innan vi kom ner till själva stranden åkte vi genom ett litet samhälle och när vi till slut kom fram till ingången och betalat oss igenom var vi framme. Vilket ställe! Människor i alla åldrar som verkligen njöt av livet. 5-åringar på små crossar och 50-åringar vid sina husbilar, hillbillies i pickups och vi i vår Jeep – alla delade på detta fantastiska område.

Vi åkte omkring lite här och Jeepen trivdes som fisken i vattnet i den mjuka sanden. Lågväxel och inkopplad fyrhjulsdrift gjorde oss hungriga och efter någon timmas körning var det dags för picknick-lunch vid havet.

http://www.youtube.com/watch?v=dwoS1n1Fnaw&feature=youtu.be
The American Dream.

Stranden och sanddynorna försvann i backspegeln när vi lämnade Pismo Beach och snart såg vi skylten till detta ställe  – Feed this bad boy!!

Känt från TV och något som visade sig vara resans kanske mest lustiga grej – strutsmatning. Men först ett litet missöde med inlåst bilnyckel… Som tur var var bakluckan olåst och efter lite cirkuskonster var ordningen återställd. Tada!

Strutsar är förresten ett väldigt skumt djur… finns det något djur som är mycket fulare än en struts? Och upplevs som mer ointelligent? Sorry alla strutsar men nej, antagligen inte.

Ja, jag menar dig. Ja du där. Ge mig mat! GE MIG MAT NU!!! NU NU NU!!!!

Going down @ 0:14…

http://www.youtube.com/watch?v=60cJoRPaFjg&feature=youtu.be

Lite mer av en dramatisering… Men ändå, BANG @ 0:46.

http://www.youtube.com/watch?v=g0H7QXyYuD0&feature=youtu.be

När skrattfesten hos strutsarna var över återvände vi till bilen för att ta oss de sista milen ner till resans sista mål – vackra Santa Barbara. Till dagen efter hade vi bokat in en guidad tur till vingårdar i Santa Ynez-dalen strax norr om Santa Barbara så vi gick och lade oss för att vara redo på vad än detta kunde innebära.

Företaget vi bokat med hette Grapeline och vi blev upphämtade ganska tidigt på morgonen för att hinna med de fem olika vingårdar vi skulle få åka till enligt deras hemsida. Lite frukost på hotellet först. Nomnomnomnom.

Vår guide och chaufför hette Tom och han skulle visa sig vara en fantastiskt trevlig, lustig och bra guide. Lätt 5+. När vi kom ombord på den lilla bussen var det bara vi och två andra och när vi fortsatte plocka upp folk längs med vägen var stämningen sådär lugn, artig och trevande som den är när man träffar nya människor för första gången. Detta skulle dock komma att ändras under dagen…

Första vingården vi skulle till var Firestone som är en ganska stor producent av vin och här visades vi runt och en guide berättade om de olika delarna i deras produktion, allt från hur de skötte vinrankorna till hur vinet skördades och lagrades. Visste du att de flesta vinrankor i Kalifornien har amerikanska rötter men europeiska ”ovandelar”? Efter detta fick vi äntligen prova deras viner, mums.

Vi åkte snart vidare mot nästa stopp som var Lincourt Vineyards, en betydligt mindre producent och med mycket mer hemma hos-känsla vilket var fanastiskt! Vinerna var väldigt goda och här köpte jag en flaska med mig hem som vi faktiskt avnjöt för ett par dagar sedan.

Vår genomtrevliga guide Tom inspekterar fyndet. Fick godkänt som tur var.

Här bjöds vi också på lunch och nu började stämningen verkligen höjas men det var inget mot hur det skulle vara efter stopp nummer tre som var vingården Sunstone. Här var det fullt party inne i provningslokalen och antalet viner man ville prova (eller hur många gånger man ville prova samma vin) var… godtyckligt. Woho!

Nästan hela gänget från bussen. Och vilket gäng sedan!

Siste planerade stoppet var vid Shoestring Winery – också en lite mindre vinproducent och här höll ägaren i själva provningen och berättade om vingårdens historia och annat vilket tillförde mycket till provningen.

När alla vingårdar var avklarade kastade Tom helt fräckt in en extra provning på en liten vinbar i Solvang (danska kopplingar) och det var det ingen som tackade nej till.

Och med denna fantastiska upplevelse och sakta gåendes tillbaka till hotellet i solnedgång var vår Vilda Västern Runt-resa över. Den här resan har utan jämförelse varit den bästa reseupplevelse jag varit med om och är något jag aldrig kommer glömma. Helt fantastiskt.